Tänk att man i dessa yttersta dagar blir förvånad över att sitta på Dramaten i drygt tre och en halv timme och se folk som kan sitt jobb! Som kan spela sina roller! Det är det Stina Ekblad, Örjan Ramberg och Björn Granath och några andra kollegor sysslar med inför våra ögon i John Cairds uppsättning av Strindbergs bägge Dödsdanser. Med det menar jag inte att man inte nyligen spelat lika bra i (åtminstone stora delar av) John Gabriel Borkman, Köpmannen i Venedig eller Macbeth. Men det har blivit allt ovanligare att se en föreställning på Stora scenen där alla är absolut på nivå med sina uppgifter och därutöver har något att överraska en med. Dödsdansen blir vansinnigt rolig och mycket skrämmande på en gång. Iscensättningskonst och personregi är förstås avgörande och Caird är inte den förste icke-svenske regissör som öppnat den dystre och galne Strindberg för hans föga imponerade hemmapublik. Det började med Max Reinhardt, som var den förste att få en svensk publik att mäta en nyskapande Strindberg med andra mått än ängsligt kriarättande. Robert Wilson gjorde något liknande för bara tio år sedan. Min guddotter, en beständ dam i tjuguårsåldern, har oväntat roligt hela tiden. Eftersom gamla teaterchefers utseende inte säger henne någonting, lägger hon inte märke till att första radens första bänk är ett riktigt strindbergskt spökgalleri. Kring oss betraktar från samma bänkrad fyra Dramatenchefer denna Dödsdans, en femte syns på parketten. Den näst äldstes hustru är faktiskt den som bryter isen och vågar börja skratta först - Strindbergs helveten är ju kul!
Att jag blir förvånad över ett spel och ett samspel av denna kaliber, intelligent, känslostarkt och inte minst briljant - en underskattad egenskap inom dagens teater - har inte bara att göra med regi. Och om det inte skall förbli undantag även på den scen, som har anspråk på att vara bäst, handlar det om ett teaterklimat och ett långsiktigt konstnärligt arbete. Man kan diskutera vad Erland Josephson och Jan-Olof Strandberg, bägge skådespelare i grunden, gjorde när de försökte vara moderna, deras rekryteringar av regissörer vid sidan av Alf Sjöberg och Ingmar Bergman framförallt, många av dem vill vi glömma, och allt var verkligen inte guld som glimmade i deras repertoarer. Men de vidmakthöll och utvecklade en av den västerländska teaterns främsta skådespelarensembler med rötter i den teater, som föddes när Kungliga Teatern köpte Mindre teatern på 1860-talet med aktörer och allt och den stora stilen från talscenen i Gustav III:s operahus mötte en ny borgerlig realism. Och som hade sugit upp ett århundrades utveckling sedan dess. Rollistorna från deras tid ser ut som sannskyldiga vem är det över 1900-talets svenska teaterhistoria.
Lars Löfgren fick mycket kritik för att han tycktes så upptagen av att åter göra Dramaten till en kunglig teater, för böjelsen för (ibland eget) stjärnutspel, hans sätt att svänga sig med ordet tradition som ett slags konfetti och att han inte grät över att behöva vara kommersiell på stora scenen. Men han vidmakthöll och utvidgade ensemblen, gav massor av skådespelare chansen att utvecklas, och tog en rad nya radikala regissörer åtminstone till husets allt fler småscener. Ingrid Dahlberg fick börja med att betala en del av fiolerna för denna våldsamma expansion och moderniserade skickligt inre organisation och produktionsformer. Men det var under hennes tid som Dramaten till stor del förlorade sin identitet - i och med att hon skickade de skådespelande pensionärerna i definitiv pension och avskedade ett antal mindre bemärkta förmågor, kunde vi plötsligt få se vem som helst spela åtminstone mindre roller på Dramatens scener. Dahlberg var och är inte lätt att bringa ur fattningen men när jag i en offentlig debatt påpekade att en teaterchefs viktigaste uppgift borde vara att ta ansvar för sina skådespelares konstnärliga utveckling, då gapade hon stort och såg på mig som om jag hade blivit galen.
Tidigare gjorde många fast engagerade aktörer ett stort antal mindre och större roller - gå in i rollboken via Dramatens hemsida och kolla typ kvinnokören i en annars inte märkvärdig uppsättning av Medea från 1977... eller i stort sett vilken personrik uppsättning som helst mellan 1950 och 1990. På senare år spelar de flesta - inte alla - av de skådespelare som vi idag förbinder med Dramaten en eller två roller per år. Sedan gör de andra jobb. Medan resten av rollistorna fylls av alla möjliga, goda och mindre goda, förmågor, som inte har någon närmare anknytning till teatern eller till varandra. Det skall hela tiden komma nya krafter till en teater och ibland är det bra att bara jobba ihop under sex, åtta veckors repetitioner, men ibland märks det att (nästan) ingen vet hur man just här når över rampen upp till den översta tredje radens bakersta bänk utan att ge första parkett intryck av ett teatraliskt forcerande. Det är därför vi är så många som tror att vi hör sämre under de första scenerna och sedan undrar varför vissa skriker så. Och det här är ingen fråga om röstideal eller talteknik (bara) utan först och främst om att kunna spela teater. Och Staffan Valdemar Holm kan inte vrida klockan tillbaka, han kan bara se framåt och sätta regissörer och skådespelare i arbete som klarar att tackla problemen. Ibland blir det ju dessutom bra.
Man kan inte skriva historiken över ensembleteaterns gradvisa avsomnande på det här utrymmet. Men det är lika tänkvärt som tvetydigt att man efter fyrtio års relativt regelbundna besök på Dramaten och framför allt dess stora scen idag blir angenämt överraskad (!) när alla, var och en adekvat med sin uppgift, gemensamt kan spela föreställningen. Att tre av rollinnehavarna dessutom är närmast geniala och att regissören blir den kanske tredje utlänning som öppnar en bit av Strindbergs universum för hans landsmän, ja, det är ju överkurs. En härlig sådan.