Kort - men jag måste fast jag borde sova. Har just återsett (delar av) Tredje mannen. Orson Welles och Joseph Cotten förkroppsligar en hel tidsanda i sina nonchalant burna överrockar, Alida Valli är bara lika vacker som Ingrid Bergman och spelar mycket bättre... Stänger av (lugn, jag har ännu inte fått min platta TV) och går ut i köket för att göra te och bre två kex. Sätter på radion, P1, för att höra någonting, vadsomhelst, få litet sällskap, ta farväl till en lång dag, medan vattnet värms. Och DÅ är det en kvinna som gnäller om sin FETMAOPERATION klockan tjugo över tolv på natten! Intervjuad av en sån där medelåders flicka med modern stockholmsaccent som går UPP i slutet av alla ord som har med vårdsektorn eller familjelivet att göra. Och så en spänd ung man med målbrottsrester som läser faktatexter emellan - om fettoperationer! Klockan tjugo över tolv på natten! Har P1 och radioledningen förlorat varje uns av känsla för att det finns ett program för varje timme, varje veckodag? Inte bara köra runt repriser av dagens sändningar enligt något robotsystem med t.o.m. hallåmannen på burk.
Vid den här tiden borde man överraskas av en dikt, litet musik, litet uppläsning, någon som reflekterar eller kåserar. Ett brottstycke ur en lågmäld dokumentär eller ett känsligt samtal. Inte en kärring som mal på om sin fetmaoperation, uppmuntrad av två tondöva reportrar från samhälle eller vetenskap. Och inte heller den förträffliga Cecilia Uddén ropande som en härold från Beirut - dagens teknik tillåter faktiskt hur nyanserade tonfall som helst - eller någon repris av en direktsänd eftermiddagsdebatt ledd av en överutnyttjad körare, som gjort varje sändning hela veckan och somnar (ja, det har jag faktiskt hört) pratande inför förvirrade gäster... Det finns faktiskt ett program för varje klockslag, som inte behöver bli som ett slag för örat. Hitta det! Och jag förstår om lyssnarna flyr kanalen och inga yngre rekryteras. Vi vill inte nödvändigen höra alla dessa människor som gnäller om sina ointressanta liv - lika litet som vi vill höra pretentiösa åsiktsmaskiner positionera sig kring dagens alla i morgon glömda frågor.
Och det började förstås inte igår. För 15 år sedan satt jag själv i P1-ledningen. Vi hade fått Estoniakatastrofen i knät - det decenniets tsunami - och vår chef frågade inte hur vi skulle göra rätt radio denna dag för ett folk i chock och sorg utan "har kommentarerna börjat komma ännu". Redan då hade någonting förmodligen gått väldigt snett. Peter Örn, gör en insats, se till att ni slutar "avveckla program" ett visst antal timmar per dygn och börjar göra radio igen. Anställ radioproducenter. Fördriv tondövheten. Tänk på oss som lyssnar. Snart finns vi inte där längre.
Kort? Nej, längre än jag tänkte. Orättvist? Inte ett dugg.
Comments