Igår var jag på vernissage på Alphonse Mucha-utställningen på Dansmuséet. Bra tjeckisk musik. Korta tal. Jag visste inte att han alkemistade med Strindberg i Paris. Trevliga mänskor. Gott vin och utsökta snittar (enligt en av Stockholms mest erfarna gratisätare, er egen bloggare). I källlaren själva utställningen. Affischerna är lika flotta som i böckerna, Muchas oljemålningar är tavlor som ger ordet kitsch ett ansikte. Dålig Munch, dålig Witkiewicz Senior.
Varför tänker jag på ordet kitsch hela dagen fast jag har glömt Mucha? Jo, Opernwelt recenserar Richard Strauss' Arabella i Wien och Göteborg och tycker att den svenska uppsättningen (tysk regissör förstås) är nog så bra som den wienska. Frånsett Wienfilharmonikerna, förstås. Men så är det något om den framstående kvinnliga regissören som hade tackat nej i Wien för att hon tyckte att den här operan var kitsch. Recensenten ser i stället - och det tror jag är rätt - ett radikalt jämställdhetsperspektiv i finalens "sollst du mein Gebieter sein", åtminstone när Nina Stemme sjunger det till Anders Larsson i Götet. Nina kan förädla vad som helst. Men Strauss är aldrig kitsch när han känner äkta genom en mogen eller mognande kvinnogestalt. Egendomlig begåvning hos två gubbar - Strauss och dramatikern Hofmansthal - deras kvinnofigurer är inte projektioner, de är protagonister.
Men kitsch? Recensenten i Opernwelt, tillvand sunkiga tyskiga uppdaterade uppsättningar (mina "östtyska kök") från höger till vänster, varnar fortsatt för detta värsta av alla skällsord för en korrekt (post)modernist. Fast just sådana borde ju inte ha något emot det fältet? Eller att blanda skenbart äkta och äkta falskt eller...?
Nej, det handlar om något annat. Alla dessa fula och förutsägbara teletransporteringar av världsdramatiken, talad som sjungen teater, bygger idag knappast längre på någon drift att chockförnya publikens seende, medför inte längre några spännande risker för nya tolkningar. Tvärtom har de blivit en bekväm, politiskt korrekt konvention för konstnärer (?) som blir generade inför skönhet. Som skäms för att bli ertappade med något så omodernt och kanske intimt personligt. Och kritikern kan bekvämt döda varje annat försök med en feg kitschvarning.
Muchas skönhet blev ofta kitsch, Strauss mer sällan. Den största och intressantaste risken idag skulle den (scen-)konstnär ta som utan att skämmas, utan bortförklaringar, vågade göra något hisnande vackert. Och det ser naturligtvis inte ut som det som borgarna för hundra eller avantagardet för femtio år sedan älskade. För det vore kanske ädelkitsch...
Nej, nu vill jag bara se fantastiskt vackra saker på all världens scener. Tack, annars kitschar jag det som fulkitsch, queerkitsch, korrekt kitsch eller skrajkitsch... Kära kolleger och medarbetare, passa er j-t noga.
Comments