Har förstått att min gamle radiokollega Fichtelius gjort alla (sic) först upprörda och sedan besvikna med sin serie intervjuer med statsminister emeritus Persson. Men vad hade ni väntat er? Att Göran-självbelåten-är-bara-förnamnet-Persson plötsligen, i intervjuer gjorda för upp till tio år sedan, skulle ha mognat till vis äldre statsman eller politisk filosof? Besvikelsen är spelad. Nu har jag sett ett avsnitt och jag tror serien exakt uppfyller allas förväntningar. Persson är som bäst ganska rörande, någon gång buffligt skoig och i sin medelmåttighet fullständigt representativ för sin epok. Med vissa extremfall som undantag - då talar vi Hitler, Stalin, Mussolini och det gänget - får vi väl de politiker vi förjänar? En majoritet av oss har hur som helst röstat på dem; i en någorlunda fungerande demokrati har vi sällan rätt att se oss som offer. Men om vår avgångne landsfader skall få prata till punkt i hur många avsnitt - det är kanske ett väl hårt straff för gångna majoriteters val? Hur som helst pratar han bättre svenska än Mona Sahlin, han är ju från Katrineholm.
PS Apropå fru Sahlin - är det inte egendomligt att hennes kolleger ute i världen, kvinnliga toppolitiker som franska Mme Royal, Chiles kvinnliga president eller Angela Merkel, praktiskt taget alltid självklart har en doktorsgrad från något framstående universitet? De har hunnit med yrke, familj, politiken och att kvalificera sig som en bildad människa. Men de har väl utnytt svarta hushållstjänster eller lågutbildade barnflickor... Vad har Sahlin hållit på med i alla dess år när hon varit ledig - kollat dumburken? Hon kanske städar för mycket.
P.g.a. utlandsboende har jag inte sett dokumentären annat än i spridda snuttar på nätet. Men jag har med intresse följt debatten i press och framför allt bland svenska bloggare. Så här tycker jag att det varit, detta utan att ha några hårda empiriska belägg: Först är alla upprörda både över Persson och över journalisten Fichtelius och TV som agerat lejd legoknekt och fursteslickare genom att låta Persson prata i fred utan alltför besvärande frågor. Sedan skriver några personer med gott anseende artiklar eller bloggar utifrån en annan utgångspunkt. Och ganska snabbt svänger stämningen. Vad man än tycker om Persson så har Fichtelius presterat ett stycke lysande nutidsjournalistik, han bör få Stora Priset, minst. Genom att låta Persson få prata i fred har vi fått ett osminkat porträtt av denne, en unik spegelbild av en man som dominerat svensk politik i 10 år. Så verkar grundtonen vara ungefär efter andra avsnittet och definitivt nu i efterhand. (Exempel: Schottenius i DN).
Någon egen uppfattning om filmen kan jag, som sagt, inte ha men det är litet skrämmande att se hur lätt en opinion kan svänga. Varför? Vart bär det hän? Canettis "Masse und Macht" faller mig i tankarna.
Posted by: Bengt O. | April 02, 2007 at 10:25 AM