Läser Leif Zerns kolumn om teaterkritik i söndagens DN. "När en annan teaterkritiker hittar en blå cirkel där jag ser en röd kvadrat är det kris" menar han apropå att åsikter om teater lättare än den sansade (?) diskussionen om litteratur skulle tända meningslösa (?) debatter från vilka man helst drar sig tillbaka. Tydligen för att inte hamna i omöjliga meningsutbyten om det okommunicerbara - du ser rött där jag ser blått, du ser runt där jag ser fyrkantigt. Zern understryker att han inte är relativist i estetiska värdefrågor: "Det går naturligtvis att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt. Samtidigt vore det fasansfullt om alla hade samma åsikter."
Jo, men är det nödvändigen samma sak - värdering och sympatier, vad som är bra/dåligt eller vad man upplever som en viktig upplevelse för en själv? Måste vi tycka om allt som är bra? Är det inte fullt möjligt - för en kritiker lika väl som en åskådare/läsare eller en dramaturg - att erkänna att något är bra men att man inte gillar det? En föreställning liksom vilket annat konstverk som helst kan vara välgjord, inspirerad, fulländad i sin art, kongenial med uppshovspersonens avsikter, kort sagt "bra", kanske dessutom intressant, har något att ge en publik, o.s.v. samtidigt som jag inte tycker om det. Är inte det en fullt möjlig position? Med full respekt för alla andras upplevelser kan man sedan vara så hänsynslöst subjektiv som man önskar. Grön, ja, men inte det gröna, som affischören säger om sin nya sänkhåv i Drömspelet.
Inom t.ex. musik eller dans är det nästan alltid så. Det man hör eller ser är i sin art oftast perfekt och förmedlar på ett plan oftast exakt vad upphovspersoner och uttolkare vill och detta i regel på en mycket hög professionell nivå. Det är självklart oftast bra men intresserar inte alls alla ens bland genrens mest hängivna publik eller utövare. Tag dirigenter: De som är dåliga orkesterledare, de som inte är "bra", faller i stort sett helt utanför diskussionen. Men om man sedan älskar eller avskyr Furtwängler eller Toscanini, Thielemann eller Harnoncourt, det är en helt annan fråga. Eller som Jenny Lind sa om Henriette Sontag, en annan extremt skicklig och uttrycksfull sångerska: "Hon är den bästa i sin genre, men hennes genre är inte den bästa." Översatt till dagens jargong - skitbra men jag diggar inte hennes stil. (Fast tillåter ingen nolla att dissa henne...)
För en vecka sedan upplevde jag en Parsifal i Karlstads domkyrka som verkligen inte var den bästa jag sett under femtio år med denna Wagners sista opera, tvärtom kunde den på många sätt inte alls konkurrera. Men det var en av de finaste, mest gripande och samtidigt tankeväckande teater- och musikupplevelser som jag fått ta del av på mycket länge. När jag dagen efter premiären for hem till Stockholm kände jag mig förändrad på något sätt. Kan man ge en föreställning ett större beröm? Och ändå var den inte alls till alla delar "bra" och verkligen inte "bäst" i sin genre... Men där fanns något just då för mig viktigare.
Grön, kanske, men framför allt just det gröna. Om en ser rött när en annan ser blått kanske det vore bra att skilja lika starkt på att konstatera kvalitet och ge uttryck för en upplevelse som man länge försökte göra med begreppsparet form/innehåll. Omöjligt, visst, men en användbar hypotes om man vill undvika slagsmål.
Comments