SVT:s kulturnyheter berättar om en proteststorm mot det beramade nybygget omkring Stockholms stadsbibliotek i hörnet Sveavägen/Odengatan. Men det handlar till största delen om protesterande tävlingsdeltagare, arkitekter, inte några Vasastadsbor som yrvakna förstått vad som väntar dem under de närmaste åren. Göran Långsved, ordförande i juryn, försvarar sig mot att man skulle ha accepterat brott mot tävlingsregler, mot insinuationer om glappande anonymitet, o.s.v. Internt och rätt ointressant om det inte pekade på att inte allt står rätt till med ett byggprojekt, som kan få konsekvenser som bara kan jämföras med sjuttiotalets "riksgrop" i f.d. Klara. Och hittills med samma sovande opinion och maktfullkomliga pådrivare.
Själv har jag denna tisdagskväll gjort min plikt som stockholmare och bevistat ett möte på Arkitekturmuseet, där medborgarna skulle få säga sitt om projektet. Vi var högst ett tjugotal i salen förutom representanter för biblioteket och kommunen. En deltagare vädrade egna idéer om arkitektur, tre andra ställde frågor om teknik och tidsplaner. Själv var jag den enda ifrågasättande rösten och möttes av stark om än undertryckt irritation. Här var bara underdåniga medborgare välkomna. Stadsarkitekten Per Kallstenius är en butter man som sympatiskt nog inte hycklar något artigt leende. Han är inte van att bli ifrågasatt, än mindre avbruten. Det är tydligt att det är han som "sätter agendan". Om man insisterar tycks han vagt erkänna att hela Observatorielunden måste grävas upp. Men det är ändå så få som använder den (!) och norrsluttningen är ett tillhåll för kriminella, enligt stadsarkitekten.
Det är sant att staden till de kringboendes sorg och irritation låtit miljön kring Asplunds mästerverk delvis förfalla intill nedskräpning och vandalism. Det tog åratal för kommunen att reparera Vasastans riktmärke, kentauren, när några ligister sprängt bronsstatyn. Men när vattnet i plaskdammen släpps på - varannan sommar - intar pensionärer utan sommarställe parkbänkarna och buset drar sig tillbaka. Och själva kullen är populär, herr stadsarkitekten vet bara inte hur ont det är om saligheten där en solig sommardag. Hursomhelst, de som bor och arbetar i området kan tydligen se fram emot att parken förvandlas till en avstängd byggplats under flera år. De ansvarig måste berätta för oss om alla träd måste fällas - rötterna är ju minst lika stora som kronorna - och åsen grävas upp, skaktas bort och sedan byggas upp igen över delar av ett nytt i kullen insprängt bibliotek... Eller hur det kommer att se ut under ett antal år efter byggstart.
Tanken att det kan finnas andra platser som bättre än kultur- och kommunikationstäta Vasastan skulle behöva och också kunna integrera en ny kulturinstitution med "spetsarkitektur", irriterar stadsarkitekt och stadsbibliotekarie. De har ju redan vederlagt den inför de sina och bestämt att ett nytt bibliotek skall ligga vid den jättelika knutpunkt för kollektivtrafik som Odenplan dessutom förväntas bli. (Här finns mycket mer att diskutera för medborgarna, även för oss kollektivtrafikkramare.) Nej, bredvid och kring Asplunds mästerverk måste det vara och Sveavägen är som stadsbibliotekarien en passant uttrycker det ju inte i första hand en gata för boende och arbetande utan en "paradgata"... Och i Helsingfors har det blivit så fel när man byggde ett nytt fint stadsbibliotek ute i förorten Böle. Men säger det något om vad som är bästa platsen i Stockholm?
Bibliotekschefen Inga Lundén är en stor blond dam med en bred, något sned, mun som får henne att se ut som om hon ler hela tiden. Med bilder av nya bibliotek från all världens hörn talade hon inledningsvis om allt utom biblioteksväsen - plats för möten var hennes ledmotiv, kaféer nämndes oftare än böcker och andra media, ja, varför skojiga "flörtställen för intellektuella". Jag trodde man gick på bibliotek för att läsa eller låna böcker. Men det är väl ingen hållbar affärsidé i konkurrensen mellan kulturinstitutioner, som vill profilera sig. Det är helt begripligt att biblioteken när läsintresset minskar vill dra till sig besökare med ett bredare utbud. Och ingenting säger att allmänna bibliotek skall vara avskräckande. Men om bisak i det här fallet blir huvudsak förvandlar sig bara ytterligare en kulturell kärnsektor till underhållning.
Lundén presenterade sedan moderligt tre medarbetare i trettifemårsåldern - smakfullt svartklädda tycktes alla ekiperade i samma butik och nyss komna från samma kommunikationsseminarium. De två kvinnorna talade om vikten av - ja, förstås - "möten". Mannen talade om modern teknik, enkannerligen IT. Utmärkt men det gör en än mer skeptisk till behovet av en ny byggnad, som i sämsta fall förstör både Asplunds hus och hela området. Just IT-tekniken tillåter ju Inga och hennes stab att skanna in vilka böcker som helst och skicka hem dem till min dator på några sekunder. Genom dagens och morgondagens teknik kan vi få del av allt det innehåll, alla de medier, skrift eller bilder, med eller utan pärmar, som ryms i bibliotek och arkiv. Med utnyttjande av modern teknik skulle biblioteken kunna fylla sin huvuduppgift - att gratis tillhandahålla kunskap, bildning, upplevelser och underhållning genom böcker och andra media - utan att lägga till en kvadratmeter. Tvärtom borde en del befintliga ytor kunna frigöras för t.ex. mediaplatser för dem som behöver eller inte har mottagningsmöjligheter hemma. Ja, t.o.m. en och annan gammaldags läsesal utan kaffe och möten.
Med ett viktigt undantag, barnavdelningarnas ovärderliga pedagogiska arbete för att locka barn till böckernas värld, hör det mesta, som Lundén och hennes medarbetare talar så varmt för, inte till bibliotekens kärnverksamhet. Stödda av imponerande besökartal, målar de upp något som i bästa fall är ett kultur- eller allaktivitetshus, i sämsta fall "spetsarkitektur" som vuxenfritis eller värmestuga. Självklart skall vi ha för alla medborgare tillgängliga bibliotek där man också kan få en kopp kaffe för att klara hundra sidor till. Men dessa drömmar om strömmar av besökare dygnet runt, som ägnar sig åt alla möjliga fritidsaktiviteter från språkkurser till "flört" och kanske i förbigående bläddrar i en tidskrift eller en bok, lånar en DVD eller CD, är en vision av ett populärkulturellt nöjesfält, som skall motivera att byråkrater och politiker bygger monument över sig själva.
Men får man kritisera något så behjärtansvärt som bibliotek? Ooch när det nu finns denna underbara politiska enighet blir det som att svära i kyrkan. Jag tänker tillbaka på den roll biblioteket, just huvudbiblioteket vid Sveavägen, spelade för mig och min bildningsgång under uppväxten och långt därefter. Där fanns alla de böcker man inte hade råd att köpa eller aldrig skulle hitta. Jag skäms över att jag idag tydligen sätter min egen utsikt och bekvämlighet över andra medborgares behov. Men behöver de det hus som Lundén & Kallstenius propagerar för? Jag älskar böcker och bibliotek och har med tiden kommit att utsträcka denna kärlek till nästan alla media, som bär kunskap, bildning, upplevelser. Har jag blivit en kulturens, kanske rentav en folkets fiende? Eller är det en sund reaktion hos en gammal anarkist att identifiera stadsbibliotekarien och stadsarkitekten som megalomana maktmänniskor?
PS Fortsättning följer. Absolut. Men varför tiger alla? Är jag ensam om att tvivla på det här projektet?
Nej, verkligen inte.
Jag tvivlar också i allra högsta grad.
Jag tror faktiskt att det hela bara kommer att bli sämre. Med risk för att låta endast konservativ.
Att staden LÅTER områden man på sikt vill göra om förfalla en period först är ju en vanlig metod. Se på Lugnet, se på Slussen.
Projektet gör ju att en massa frågor måste ställas:
Vems är staden, egentligen? Och i vad ligger stadens framtida möjligheter att bli en dynamisk miljö i vilken folk kan finna sin försörning?
Som du beskriver det framtida bibliotektet får jag en sorts Junibackenkänsla, med bakgrunden böcker ska ett helt annat projekt lanseras. Till vems nytta?
Ett bra och fungerande bibliotek till stockholmarnas tjänst måste ju vara målet. Ett bibliotek som tillhandahåller en motvikt mot internets ofta vinklade och ibland rent propagandistiska information.
Men caféer och mötespunkter finns det helt klart tillräckligt av ändå.
Posted by: Karin | March 18, 2007 at 07:11 PM