Har fått en del reaktioner - men färre än jag väntade - på vad jag skrivit om det väldigt långt gångna projektet med ett nytt Stadsbibliotek kring Asplunds gamla. Nu borde man bli ännu mer skrämd när man öppnar alltid lika pigga gratistidningen Vasastan och läser att Odenplan skall vara byggplats i åtta (ja!) år. Jag trodde alltid att jag höll på Citybanan som en lösning både för den överregionala trafiken i getingmidjan som förstör Riddarholmen och för bättre kollektivtrafik i huvudstaden. Nu vet jag inte längre. Det här är något hel annat än att skapa bättre kollektivtrafik. De flesta av oss som bor i Vasastan och City betraktar Odenplan som ett lokalt centrum för den norra delen av innerstaden. Nu borde vi förstå att makthavarnas tanke är att förvandla bostadsområdets relativt hanterliga trafikcentrum till ett nytt och större T-Centralen med shoppinggallerior och enorma människoströmmar. Därav stadsbibliotekariens och stadsarkitektens megalomana fantasier om ett nytt Stadsbiblioteket som dygnetruntöppet "mötesplats" och allaktivitetshus. En annan bit av det inre Stockholm som medvetet förvandlas till charmlöst inferno är Drottninggatan, där affärsintressen tillåts utarma hela gatan söder om Kungsgatan. Här skall - hör och häpna - bara säljas kläder till köpstarka ungdomar, det har fastighetssägarna bestämt. Allt annat - typ absolut nödvändiga John Wall - skall bort. Inget annat än kapitalets diktatur över stadsplanering och medborgarintressen.
Vill ni se en pjäs där man lockas till skratt nästan hela tiden och ändå inte sålt ut till privatteaterfarsen? Gå till Dramatens lilla scen och skratta er fördärvade åt ålderdomen (kärleksfullt) och den nu återigen "moderna" tron på kommunikation med andevärlden (absolut obarmhärtigt). Marie-Louise Ekmans Gäckanden brinner av kärlek till den svenska tanten, inte bitchen eller kommandoran utan den mer eller mindre goda och rekorderliga hustrun, mamman, änkan, far- eller mormodern, som nu nått alzheimertröskeln och efter ett liv av minst trippelarbete sitter där ensam i sin fina lägenhet så länge hon orkar sköta sig själv. Och vad kan hon inte hitta på! De anhöriga bör bäva. Ibland får vi skratta med henne i Marie Göranzons kongeniala framställning. Men det vi framförallt får skratta åt är spiritism, borddans och andra nyandliga fnoskigheter, som här mjölkas på all teatral effekt men inte ett ögonblick vidkänns någon politiskt korrekt respekt som livsstils- eller trosval. Tvärtom. Marie-Louise och Gösta Ekman verkar veta vad de talar om när det gäller gamla morsor men vågar skämta om demonerna och deras budbärare i en föreställning (och pjäs) som är traditionell till sin form - den kunde med fördel kortas i andra delen - men radikal i sitt tilltal: inte bara för att den vågar tvivla på vidskepelse utan också för att den tror på bra skådespeleri. Men premiärpublikens verklighetssinne sattes på hårda prov (av andarna, månne?). Först tvingades vi ut på Almlöfsgatan utan ytterkläder av ett brandlarm - en duschande hotellgäst som borde ha fått löpa gatlopp utanför Lilla scenen - och sen fick en åskådare i publiken en hjärtattack - ganska otäckt men väl omhändertaget av rådiga vaktmästare och läkare ur publiken. Inget att skämta om i motsats till stolligheterna på scen. Ingendera ingick i iscensättningen fast några veteraner från 60-talets publikaktiverande teater trodde det för ett kort ögonblick... bägge gångerna.
Comments