Sett & hört forts. - Zern, Nyblom och Selimovic om hur man blir skådespelare, att skippa uppdateringen och radiodramats framtid.

"Teatern ställer inte längre våra största löften inför utmaningar som för dem över gränsen" skriver idag söndag Leif Zern i DN Kultur och exemplifierar med bilder på Michael Nyqvist ("spela ledsen hund hela livet"?) och Mikael Persbrandt. Här har jag förut berättat hur jag inför Fröken Julie roade mig med att slå upp Persbrandt och Maria Bonnevie i Dramatens rollbok - praktiskt utlagd på nätet. Ur den framgår att de under tio år på teatern stått på scenen i vardera nio resp. tretton roller. Resten av sin arbetstid har de som Zern påpekar valt att filma eller göra TV - eller har "deras" teater helt enkelt inte gett dem fler förslag? Jag jämförde dem med två äldre kolleger, Jan-Olov Strandberg och Anita Björk. Strandberg spelade under sina två första säsonger 16 roller - innan han gav sig ut "i provinsen" för att återkomma femton år senare. Björk gjorde under sitt första decennium på teatern 24 roller, samtidigt som hon flitigt filmade och var barnledig i ett par omgångar. Persbrandt och Bonnevier är mycket bra skådespelare som i princip bara spelat stora roller, från början. Strandberg och Björk utförde under sina långa och lysande karriärer omväxlande små och stora uppgifter. Så skapas inte bara aktörer, som är lika mångsidiga som personliga, utan också en riktig ensemble, det enda som i längden tillfredsställer en engagerad publik, som vet vad som är viktigt på teatern.

"Ännu en flirt med samtiden" kallar Sofia Nyblom i SvD Kultur MalmöOperans nya uppsättning av Verdis Macbeth. Jag såg den med utbyte i onsdags - det fanns ett par riktigt bra scener och några starka bilder, framför allt med kören i både häxsabbat och flyktingläger efter paus. Men jag måste hålla med Nyblom om hennes slutkläm, där hon törs kasta in vad hon själv kallar "en reaktionär tanke": musikdramatiken behöver inte (längre) uppdateras för att vi ska känna igen oss, de intressanta och givande riskerna med uppdatering som metafor är redan tagna av de regissörer som gick i spetsen, nu riskerar man i stället som Nyblom skriver "att göra perspektivet snävare". Hon tror med all rätt att t.ex. Macbeths "mörka dystopi" skulle "klara av både kiltar och krinoliner". (Jag vet inte var krinolinerna skulle komma in - kanske tänker hon på maken Mathias Clasons i och för sig lysande kombination av kiltar och stora kjolar till Lucia di Lammermoor i Malmö för sådär tio år sedan... Men Lucia är 1600-tal, Macbeth sådär trehundra år tidigare... ) Inte särskilt "reaktionärt" att önska sig Macbeth befriad från 1900-talets diktatorsuniformer - han har sett ut som Stalin, Hitler eller Mussolini både på tal- och operascenen så länge jag kan minnas. Nyblom har ännu mer rätt än hon vågar säga: En av de stora uppgifterna för kommande nya opera(och teater-)chefer blir att uppmuntra regissörerna till att skapa en scenkonst som känns aktuell och modern för dagens publik utan att ta genvägen över en obligatorisk "uppdatering" av scenografi och kostymer.

Är Radioteatern i kris? Som gammal chef på stället drar man sig för att släpa stickor till något slags brasa. Men man kan inte undgå att bli litet orolig. Nye chefen har knappt på allvar tillträtt och så förkunnar DN att "Radioteaterns arbete har helt avstannat" (19/3) och SvD att "Radioteatern hårdbantas - tre av fem redaktioner läggs ned..." Fria och fasta medarbetare som förut låg på skalan positiva till entusiastiska har blivit oroade eller förskräckta, de som var avvaktande eller kritiska till Jasenko Selimovics eventuella brist på förhållande till konstformen verkar belåtna med att vara sannspådda. Och där finns alltid en destruktiv brigad bårlärkor inom branschen som triumferar när institutioner skall "bantas" eller t.o.m. läggs ned - det stämmer ju med deras dystopiska syn på ett kulturarv, som de i grunden uppfattar som tyngande... Andra mer positiva röster inifrån Radiohuset har försäkrat att Selimovic och hans företrädare Magnus Florin tvärtom lyckats hålla Radioteatern utanför det mer panikartade förändringsarbetet inom SR. Men skulle priset för det vara att lägga ner tre redaktioner ute i landet? Nu har redaktionen i Stockholm aldrig riktigt gett konstnärligt godkänt mer än till Luleå av de regionala "radioteatrarna". Så var det på min tid också - som chef fick man försvara själva decentraliseringen som positiv för konstformen även om alla regionala produktioner inte var nyskapande, att det var något bra att Radioteatern inte bara talade rikssvenska eller - än värre - stockholmska. Ett gott tillfälle att testa vad nye radioteaterchefen vill och hur han tänker föra sin "teater i luften" till nya segrar kommer under Sveriges teaterbiennal i Örebro i slutet av maj. Selimovic skall där som ensam (?) medverkande möta publiken i två (!) flera timmar långa seminarier om radiodrama. (På min tid hade redaktionen aldrig tillåtit sin chef att göra något sådant ensam... men då var den ju litet större också.) Modigt, kanske t.o.m. dumdristigt. Lycka till, vi ses i Örebro!