Den här veckan har jag varit ovanligt ambitiös och tagit mig utanför Operan till andra scener trots att ett visst kaos kräver uppmärksamhet. Jag har sett Koltès Västra kajen på Stadsteatern - vilken text, den har bara blivit bättre, klok regi (Åsa Kalmér) som inte ställde sig i vägen för pjäsen, skådespelarna däremot hade med något undantag - Tobias Hjelm - antingen tappat sugen eller var de inte tillräckligt starka från början. Sen gick jag på Cristina Capriolis dansföreställning på Moderna dansteatern och förstår mindre än någonsin - (scen)tekniken imponerade, koreografin var tämligen livlös - hur detta regelbundet kan beskrivas som om häftigt bara var förnamnet? Nöjer sig danskritiker med så litet eller är det lojalitet med utövarna som ger goda vitsord till tråkig konst? Post-Cunningham utan något av den energi eller sensualism som alltid utmärkte Merces stycken. Ikväll såg jag i SVT en film jag missade på bio - Björn Runges Om jag vänder mig om. Den är tillräckligt bra för att man skall hålla ut till slutet utan att gå ut i köket för ofta. Den får mig dessutom att reflektera över varför jag tycker att det saknas verkligt intressanta skådespelare i Sverige (eller kanske överallt?) idag, varför jag inte kan dela entusiasmen över ett par särskilt uppburna personer i min egen ålder eller litet yngre, varför jämförelser med en eller ett par äldre generationer alltid (för mig) utfaller negativt för de yngre. När jag är artig brukar jag säga att deras register är för smalt, att deras uttrycksförmåga är för begränsad, att dagens samhälle kanske inte utvecklar starka personligheter. Låter det som skitsnack? Det kan ju också vara så att jag är ointresserad av de människor som de spelar, att jag har tappat tålamodet (eller kontakten) med en skock av dagens människor, inte just med de aktörer som med stor noggrannhet arbetar på att porträttera dessa våra samtida. Men det finns skillnader - Peter Anderssons begränsningar uppfattar jag som ett slags självvald koncentration, Ann Petréns ständiga snipighet som pretentiös - hon ser ut som om hon insisterar på att hon vet någonting viktigt som jag aldrig kommer att förstå. Intressant. Mitt krav på dynamik och nyansering kanske bara är bristande tidskänsla? Kan det vara så illa?
PS Jag borde lära mig att inte knäppa på radion i otid. Kvart över elva på lördagskvällen strömmar det ut klassisk pianomusik ur P1. Vad är detta? Slutet på en dokumentär där det fanns fem minuter över för publiken att betänka sin bristande inlevelse till producentens favoritmusik? Nej, en repris från P2 - in i mitt kök tränger den klassiska musikradions senaste räddare Erik Schüldt. Hur kan man få betalt för att säga att Valerij Gergiev skulle vara "världens största och mest inflytelserika dirigent"? Visst, han är en spännande musiker fast ofta illa förberedd när han kommer farande i sista minuten efter att assistenter repeterat. Men Barenboim, Rattle, Abbado, Levine, Harnoncourt, är dom kanske bekanta? En sådan barnslighet i haussningen skulle väl inte passera i Kulturnytt eller...? "Världens största" någonting utan ett "kanske" eller "enligt mångas uppfattning". Men i eftermiddags såg jag - med stor ömhet - den unge mannens morfar, som är Ragnar Ulfung, tenor och karaktärsskådespelare - snacka om register! - sitta på en extrastol på Operans första rad och se sitt eget gamla paradstycke, Rucklarens väg. Där gjorde han för sådår fyra decennier sedan i Ingmar Bergmans regi en Tom Rakewell, som jag skall minnas tills jag dör. Undrar vad han tänkte om det han såg - om han är generöst erkännsam eller - som så många konstnärer - upproriskt kritisk in i det sista. Jag säger som gubben Hummel i Strindbergs Spöksonaten "Vid min ålder känner man alla människor"... på sätt och vis.
Comments