Råkade återigen på den här långpratande Jonastönten vid halvsju på söndagen i P1. Satte bara på köksradion när jag diskade - fel - men nu förstår jag mycket bättre varför jag inte tål hans utspädda livsvisdomar. Den P1-lyssnare som Peter Örn inte längre vill ha är uppfödd på briljans. Vi har lärt oss att det som kommer ut ur radion är destillerad briljans - det bästa ur en programidé, med all för programmakaren tillgänglig kunskap silad genom självkritik och formkänsla. Nu består det "nära" tonfallet i att vi ska behöva höra hela vägen dit. Bla bla. Kanske skulle man kunna klippa fram något vettigt på tjugo minuter eller en kvart ur en av Jonas 90-minutrar. Samtidigt som ansvaret för en knapp timme - det största format som man förr kunde få som producent utanför Radioteatern - idag aldrig ges till de mest kvalificerade.
Någon timme senare sätter jag på radion igen. Briljans. Radioteater. Men det är något alltför välkänt över röster och repliker - en pjäs av Eva Ström i regi av Suzanne Osten, inspelad 1995 - jo, jag har varit med om att beställa och köpa in det här och eget beröm luktar illa - men att den är så bra är inte chefens förtjänst utan de medverkandes. Tur dock att den inte gjordes längre än att den fortfarande kan krängas in i tablån... Bara några minuter av Att spela fyrhändigt med Tomas Tranströmer är som friskt källvatten i radiotorkan. Orättvis jämförelse? Nej, allt i P1 måste vara briljant och brukade oftare vara briljant förr än nu - samlevnadsmagasin likaväl som sport, nyhetskommentarer eller radioteater.
Comments