Marie-Louise Samuelsson frågar i sin radiokrönika i DN 14/5 retoriskt varför "förändringsarbete" i mediaföretag alltid går "i lågprisriktning, down market", varför "förnyelse" alltid kombineras med personalnedskärningar. För en som varit verksam vid SR sedan 60-talets sista år är detta ingen nyhet, bara slutet (?) av en nedåtgående spiral. Eländet började långt före Peter Örn. Man har lagt pengar på megalomana tekniska satsningar och satsat på varumärke i stället för innehåll. Och flera ledningar har varit för inbilska för att gå in en genuin diskussion med medarbetarna om företagets linje. Förebilder och frälsare har hämtats utifrån, sedan 1980-talet oftast från vad man naivt refererat till som "näringslivet". Det är inget fel att en stor institution ödmjukt ser sig omkring men man måste veta vad man letar efter och respektera sina medarbetares kunskaper och professionalism. När jag var chef för Radioteater inklusive dokumentärredaktion 1988-95 skulle jag t.ex. med mina ytterst kvalificerade medarbetare på vad som då var en av P1:s stora redaktioner gå igenom företagets "ledstjärnor"utifrån pekböcker, producerade av en reklambyrå . Det var verkligen tecknade stjärnor i ett pedagogiskt seriemagasin i folioformat med stora bokstäver, som skulle leda oss och SR på rätt väg. Hela konceptet hade precis som varje ny logo kostat miljoner. Redaktionens kommentarer pendlade mellan överseende, sarkasm och raseri. Och så har det varit sedan dess - man har i tilltagande grad kört över medarbetarna och mer och mer uppträtt - helt i onödan - som om man vore en kommersiell aktör på marknaden. Klart att SR måste bredda sin publik - så även P1. Men om kanalernas själ inte definieras utifrån det journalistiska och i vissa fall konstnärliga arbetet, finns det ju till sist ingenting att skaffa ny publik till. Eller som Bengt Packalén sa ungefär - "om inte vi gör det goda reportaget kommer ingen att efterfråga det".
Problemet är alltid rädsla för kunskap. På SR har olika ledningar i stigande omfattning betraktat personalens erfarenheter som ett hinder för förändring. Olika ledningar har alltmer förstockat sig i tron om att även de mest nyskapande medarbetarna och de med de största specialkunskaperna alltid är konservativa, alltid emot förändring. Och ledstjärnorna för verksamheten, "visionerna", har inte hämtats ur verksamheten utan pressats på den utifrån. Och den senaste ledningen har inte bara varit tondöv för lyssnarna och upphovsmännen, framför allt för den sällsynta yrkesgruppen goda radiomakare, utan också okänsliga för kanalernas sound eller, om ni så vill, "själ". Nej, det räcker inte med att den vingbrutne Örn flaxar iväg, hela ledningen måste gå. Liksom - kanske tyvärr - styrelseordföranden Ove Joanson. Han har inte alltid varit en buffel och först på senare år en hal diplomat. Hans egen tonkänslighet kunde det vara si och så med - han var journalist och korrespondent, aldrig radiomakare. Men som radiochef i olika omgångar var han ofta bra på att hitta dem som hade öra för radio. SR har fortfarande en imponerande medarbetarskara som kan göra radio. En fjärdedel eller mer har svarat på företagets korkade erbjudande med att de kan tänka sig att lämna. Det vore en katastrof. Skaffa snabbt en ny ledning som reparerar skadan innan den är ohjälplig. En örn mindre gör ingen sommar.
Comments