Kultur

Är teater konst 2 - radikal inställsamhet eller marknadstänk?

Sen gör kanske grabbarna Hellwig & Paulin samma tankekullerbytta som generationer av progressiva teatertänkare. Och riskerar samtidigt att hamna i ett helt annat sällskap, som aldrig fört någon konst på nya vägar. Åtminstone Paulin vill utmana en etablerad publik genom att våga vara exklusiv och elistisk fast med ett brett tilltal. Men när de två kommer till de stora grupper, som inte kan identifiera sig med dagens kulturutbud - när kunde de det, förresten? - så skall de tydligen avlyssnas ungefär som "folket" på 1970-talet. Här begår de samma misstag som när kulturinstitutioner försöker formulera sina konstnärliga visioner utifrån marknadsundersökningar av "vad folk vill ha".

Varken "folk" eller folket vet vad de vill ha av konsterna. En van publik kan hjälpa till att upprätthålla en hög konstnärlig nivå i vilken genre som helst genom ett kritiskt förhållningssätt. T.o.m. så enkelt som genom att ibland vägra standing ovation. Men det är konstnärernas uppgift att formulera målen, att överraska sin publik, utmana dess smak och föra den längre än den kunde drömma om. Den konstnär som frågar "vad vill ni att jag ska göra" är inte trovärdig. Den ska byta yrke.

Är teater konst ? - diskussion für alle

Är teater konst? Är teatern ett forum för konstnärligt arbete? Det var några av de frågor som dramaturgen Claes Peter Hellwig och regissören Anders Paulin ställt sig i ett KU-arbete med titeln Konst som strategi, som de redovisade i en slutrapport och vid ett seminarium på Dramatiska Institutet nyligen. Herrarna fick en hel del kritiska synpunkter från närvarande teaterfolk, framför allt vad gäller avgränsningar och definitioner. De svarade visserligen ja på att teater i sammanhanget betydde all slags scenkonst men det var ibland svårt att tro att mainstream och underhållningsteater även i sin mest genomarbetade form kvalade in i deras diskurs.

Men frågorna är frågor som varje teaterinstitution skulle vara tvungna att ställa sig. Är vår arbetsplats ett forum för konstnärligt arbete? Är det vi producerar konst? Hellwig och Paulin räds inte för att vara elitistiska men utmanar samtidigt oss alla genom att lägga en sådan tyngd vid de breda grupper i samhället som inte känner sig representerade i eller berörda av den scenkonst, som alla - intresserade eller inte - betalar för via skattsedeln. Det är stor skillnad mellan att vägra göra det som man tror att "folk" d.v.s. vanligen en liten grupp vana kulturkonsumenter "vill ha" och att våga försöka nå mycket bredare grupper med något som man själv kan stå för. Institutionernas ägare är inte abstraktionen staten utan skattebetalarna, medborgarna. De är våra uppdragsgivare samtidigt som det inte är vårt uppdrag att fråga dem vad vi skall göra. För att ha rätt till vårt uppdrag måste vi veta det själva. Annars är vi inte värda deras pengar.

Ingen klok vill väl idag - som en del käcka teatrar på 1970-talet - bli av med den publik som man redan har. D.v.s. de smarta och intresserade medborgare som betalar en begränsad avgift på någon eller några hundralappar för att på varje biljett lösa ut en väldig skattesubvention på upp till sex gånger dess värde. Det är alltid rätt publik i salongen, oavsett vilka de är, ingen är fel. Men varje kulturinstitution måste arbeta för att skaran skall vara så varierad och sammansatt som möjligt, i så hög grad som möjligt motsvarar befolkningen som helhet. Annars förlorar man sitt berättigande. Det är det som är publikarbete - marknadsföring är något annat, som också har sin plats. Om inte annat måste detta arbete ske av ren självbevarelsedrift; hur skall vi annars i längden kunna motivera de bidrag utan vilka ingen kulturinstitution klarar sig ? - ett förhållande som inte kommer att bli mindre utan mer akut i framtiden. Inga sponsorer i världen kan hjälpa oss när skattebetalarna inte vill betala längre. Och de kommer inte heller att vilja hjälpa oss då. Europeiskt sponsorskap har alltid byggt på att utnyttja fördelen av att till en begränsad kostnad lägga exponerad grädde på moset, köpa den den översta biten av något som till minst 90 % redan bekostats av skattebetalarna, ibland vilseledande kallade "staten" eller "det allmänna"...

Är vår teater ett forum för konstnärligt arbete ? Är det vi gör konst ? Det är frågor som varje teater måste ställa sig i en intern men öppen diskussion. Låter det pretentiöst ? Nej, inte värre än den pretention man tar på sig när man lyfter bidragen, skattebetalarnas tribut till en konst som antingen den är elitisk eller populär måste angå några tillräckligt djupt för att betalas av så många. Eller ?  

Förnyande avgång - örnen flyger i skymningen

Marie-Louise Samuelsson frågar i sin radiokrönika i DN 14/5 retoriskt varför "förändringsarbete" i mediaföretag alltid går "i lågprisriktning, down market", varför "förnyelse" alltid kombineras med personalnedskärningar. För en som varit verksam vid SR sedan 60-talets sista år är detta ingen nyhet, bara slutet (?) av en nedåtgående spiral. Eländet började långt före Peter Örn. Man har lagt pengar på megalomana tekniska satsningar och satsat på varumärke i stället för innehåll. Och flera ledningar har varit för inbilska för att gå in en genuin diskussion med medarbetarna om företagets linje. Förebilder och frälsare har hämtats utifrån, sedan 1980-talet oftast från vad man naivt refererat till som "näringslivet". Det är inget fel att en stor institution ödmjukt ser sig omkring men man måste veta vad man letar efter och respektera sina medarbetares kunskaper och professionalism. När jag var chef för Radioteater inklusive dokumentärredaktion 1988-95 skulle jag t.ex. med mina ytterst kvalificerade medarbetare på vad som då var en av P1:s stora redaktioner gå igenom företagets "ledstjärnor"utifrån pekböcker, producerade av en reklambyrå . Det var verkligen tecknade stjärnor i ett pedagogiskt seriemagasin i folioformat med stora bokstäver, som skulle leda oss och SR på rätt väg. Hela konceptet hade precis som varje ny logo kostat miljoner. Redaktionens kommentarer pendlade mellan överseende, sarkasm och raseri. Och så har det varit sedan dess - man har i tilltagande grad kört över medarbetarna och mer och mer uppträtt - helt i onödan - som om man vore en kommersiell aktör på marknaden. Klart att SR måste bredda sin publik - så även P1. Men om kanalernas själ inte definieras utifrån det journalistiska och i vissa fall konstnärliga arbetet, finns det ju till sist ingenting att skaffa ny publik till. Eller som Bengt Packalén sa ungefär - "om inte vi gör det goda reportaget kommer ingen att efterfråga det".

Problemet är alltid rädsla för kunskap. På SR har olika ledningar i stigande omfattning betraktat personalens erfarenheter som ett hinder för förändring. Olika ledningar har alltmer förstockat sig i tron om att även de mest nyskapande medarbetarna och de med de största specialkunskaperna alltid är konservativa, alltid emot förändring. Och ledstjärnorna för verksamheten, "visionerna", har inte hämtats ur verksamheten utan pressats på den utifrån. Och den senaste ledningen har inte bara varit tondöv för lyssnarna och upphovsmännen, framför allt för den sällsynta yrkesgruppen goda radiomakare, utan också okänsliga för kanalernas sound eller, om ni så vill, "själ". Nej, det räcker inte med att den vingbrutne Örn flaxar iväg, hela ledningen måste gå. Liksom - kanske tyvärr - styrelseordföranden Ove Joanson. Han har inte alltid varit en buffel och först på senare år en hal diplomat. Hans egen tonkänslighet kunde det vara si och så med - han var journalist och korrespondent, aldrig radiomakare. Men som radiochef i olika omgångar var han ofta bra på att hitta dem som hade öra för radio. SR har fortfarande en imponerande medarbetarskara som kan göra radio. En fjärdedel eller mer har svarat på företagets korkade erbjudande med att de kan tänka sig att lämna. Det vore en katastrof. Skaffa snabbt en ny ledning som reparerar skadan innan den är ohjälplig. En örn mindre gör ingen sommar.

Kobra utan sting eller Lundström suger

Vad jag är trött på Kobra! En gång var det (ibland) ett bra och roligt program. Kristofer Lundström var lika behagsjuk men mindre hårdstajlad. Och redaktionens intressen kändes bredare och djupare än idag. Nu handlar det bara om "populärkultur", inte populär kultur eller populärkultur - tvångsmässiga särskrivare beware! - utan "populärkultur". I ett helt program om "kultur" i Tokyo får vi inte möta en enda konstnär, bara designers. T.ex. en "av Japans tyngsta formgivare och regissörer" som gör musikvideos i imiterad bunrakuteknik. Här finns inget nyskapande, bara anpassade parafraser. Kobra börjar likna På stan, DN:s degenererade weekendmagasin, särskilt dess första halva - d.v.s. uppslagen före annonserna för bio, teater och kyrkokonserter... Nästan samma hurtcoola tonfall. Nej, "populärkultur" börjar bli ett tunt koncept: avsevärt smalare än klassisk mainstream, rejält  ytligare än avantgarde, nästan aldrig i framkanten. Tråkigt. Och nästa gång skall skönlockige Lundström rasta loss i Addis (sic). Det kan bli nästan hur smaklöst som helst. Jag menar fadd men det funkar inte i neutrum. I stället för "populärkulturellt" globetrottande skulle jag gärna ta en timme från Theatertreffen i Berlin. Den där nya versionen av Aiskylos Orestien, där blodet rinner ut på publiken non stop, tycker jag låter fräsch just nu.

Evin Rubar gör det igen

Om ni har glömt TV-dokumentären Könskriget så har Rubar gjort det igen. Ikväll visade hon i en ny dokumentär hur svenska myndigheter sviker misshandlade och kränkta invandrarbarn av rädsla för att kallas "rasister". Så offras barn med invandrarbakgrund på mångkulturalismens altare av de politiskt korrekta. Det är inget konstigt om invandrare skulle ha samma inställning till vardagsvåld mot barn som många svenskar hade för 30 år sedan, innan attityderna förändrades genom ny lagstiftning. Självklart är det också nu en minoritet som misshandlar men en fem år gammal undersökning visar klar att barn i invandrarfamiljer löper sex gånger så stor risk som andra barn att bli misshandlade och kränkta av sina föräldrar. En hemspråkslärare och en imam försvarar en dömd barnmisshandlare med att svenska myndigheter måste "lära sig mer om somalisk kultur". En lärarinna berättar om hur länge problemet ansågs vara hennes oförmåga att förstå familjen, inte den oavbrutna fara hennes elev och hans syskon svävade i. Varken mer eller mindre chockerande än när barn med svensk "bakgrund" drabbas. Nej, det chockerande är att diskrimineringen i Sverige består i missriktad hänsyn till "främmande kulturer", som gör att mänskliga rättigheter bara får gälla "svenska" barn.

I arbetet med ett projekt om hedersmord - operan Svall - fick jag djup respekt för Rädda barnens arbete för ungdomar som drabbas av hedersrelaterat våld. Där hade man inte låtit sig hämmas av de politiskt korrektas eller kulturrelativisternas dimridåer om "samma våld mot kvinnor här som där". Man hade analyserat en rättsligt och mänskligt oacceptabel situation och börjat ett modigt arbete. Nu får vi se och höra Rädda barnens paranta ordförande relativisera de kränkningar och den misshandel som barn med föräldrar med invandrarbakgrund drabbas av, av rädsla för att skapa "motsättningar"... Och får berättigad kritik av företrädare för Sharafs hjältar, m.fl. organisationer, där svenskar "med invandrarbakgrund" visar betydligt mer kurage än myndigheter och respekterade organisationer. Eller som samma grupper sa till oss apropå Svall - mänskliga rättigheter är inte kulturellt betingade utan universella.

Kultur eller politik - skrämmande från Polen och Iran 2

Haideh Daragahi skrev nyligen (DN 12/5) en hoppfull och skrämmande artikel om kvinnoförtryck och kvinnokamp i hennes hemland Iran. Hon ger bakgrund, detaljer och ett framtidsperspektiv. Jag tror att jag har sett Daraghi i svensk TV för rätt längesen då Mona Sahlin som vanligt svajade i typ slöjfrågan... Den påtvingade huvudduken eller kroppstäckande slöjan står naturligtvis i centrum också i den här artikeln, inte bara som symbol, utan högst fysiskt. T.ex. den religiösa milisens vana "att fästa en slarvigt draperad huvudduk i pannan med en säkerhetsnål". Ja, ni läste inte fel. Det här är gestapometoder. Och Maud Olofsson tycker att hon markerar när hon försöker ta Irans utrikesminister i hand. OK, hon vill tvinga honom att bryta ett kulturellt tabu - att röra vid en annan mans kvinna - men den symboliska betydelsen av att ta i hand i vår kultur är faktiskt att visa att man litar på den man hälsar på! Skall man överhuvudtaget skaka hand med en företrädare för en sådan regim? Eller är det ett diplomatiskt krav att försöka? Den som vill äta med djävulen får ha lång sked. Men tar man  densamme i båten får man ro honom i land...

Slut på ordspråken. De flesta muslimer vill ha demokrati och mänskliga rättigheter oavsett vilken roll de ger religionen i sina liv. Och Iran förtrycker inte bara kvinnor. Slöja och handslag är "bara" symboler. Men slöjan är ingen fråga om kultur, religion eller identitet. Den är kvinnoförtryckets odiskutabla uniform och främsta symbol i den muslimska världen oavsett om muslimska kvinnor i Europa (och fortfarande i Turkiet) kan välja om de bär den eller ej. Då är det djupt chockerande att en chaufför i Sverige straffas och blir av med sitt jobb för att han inte ville släppa in en kvinna i burka på sin buss. Det är inte rasism eller diskriminering att reagera mot att en del medborgare i ett fritt samhälle leker med symboler som på andra håll är en fråga om liv eller död. Det handlar inte om kultur utan om politik. Nazismen var inte tyskarnas "kultur" även om en del av dem gärna ville det... 

Kultur eller politik - skrämmande från Polen och Iran 1

Under rubriken Det andra Polen försökte Adam Michnik för några dagar sedan (DN 11/5) ge en bild av hur ärkereaktionära krafter som just nu innehar den politiska makten i hans hemland försöker skyla över sina inrikespolitiska problem genom en hetsjakt på politiska motståndare under sken av "rening" från kvarlevorna av kommunistregimen. Polen var mellan 1975 och 1985 nästan mitt andra hemland: Teater 9 arbetade i långa perioder med gemensamma projekt, bl.a. den berömda Crossroads / Skrzyzowanie, med flera av landets ledande oppositionella teatergrupper, vi tog emot ett stort antal, ibland halvt förbjudna gästspel, förmedlade kontakter med grupper i andra länder och turnerade själva där. Dessutom satt jag ett år i juryn för Wroclawfestivalen. De flesta som jag samarbetade med var rena som snö; namnen på dem som antogs samarbeta med myndigheterna på något ljusskyggt sätt har jag medvetet förträngt. Men medan jag läser Michnik slår mig en verkligen hädisk tanke. Är det naivt att fråga hur det kommer sig att Polen på den tiden - förutom alla mer eller mindre officiella eller underjordiska experimentella grupper - kunde bidra till världskulturen på högsta nivå inom musik, teater, film, poesi, bildkonst med så många verkligt tunga namn under förtryckets tid men inte ett enda efter 1989?  Penderecki, Lutoslawski, Kantor, Grotowski, Swinarski, Wajda, Szajna, Gregorszewski, Szymborska, Abakanowicz, o.s.v. bara för att nämna några på allra högsta nivå...  Det saknas inte förklaringar - ekonomiska t.ex. - och jag har tillgång till dem. Min svägerska är från Polen, en av mina brorsöner studerar där, jag har gamla vänner som efter påtvungen exil nu delar sin tid mellan Västeuropa och Polen. Men det håller inte att polackerna bara skulle ha varit intresserade av kultur och konst för att de inte hade tillgång till västliga konsumtionsvaror. Visst är rimligt motstånd bra jordmån för skapande. Men, nej, ett helt folk kan inte bli obegåvade över en natt. "Visst rör oss Polens affärer" var Leif Zerns rubrik på anmälan av första gästspelet av Teatr 77 för ett kvartssekel sedan. Är det vi svenskar som blivit så provinsiella att Polens affärer inte rör oss längre? Där hade redan Bellman en vidare syn på tingen! Eller skulle det vara så orimligt att två-tre generationer av stora konstnärer bara närdes av förtryck?

Tecken i stället för kommunikation - språkutveckling eller dekis?

Snart orkar man inte dissa särskrivare. (Eller kanske kvalar det in under "kränkning" att påpeka när folk skriver fel?) De som delar på sammansatta ord ser ju uppenbarligen inte någon skillnad utan läser dem som sammansatta. Skulle de lika gärna kunna skriva ihop vilka ord som helst och läsa dem som åtskilda? Antagligen.

Ett annat intressant men tråkigt fenomen är nya direktöversättningar från engelska av ord som redan finns på svenska med annan betydelse eller annan stavning. Ibland är det så enkelt som att ett ord med en bestämd betydelse på svenska antas ha det snarlika engelska ordets innebörd. Ambitiös betyder inte som ambitious ärelysten på svenska, aggressiv betyder inte framåt utan våldsbenägen, men det är redan exempel från 80-talet. Numera spenderar man inte bara pengar. (Minns ni spenderbyxorna som någon plötsligt kunde dra på sig i en attack av generositet?) Nu spenderar man framför allt tid - t.ex. med sina barn. Vore det inte mer sympatiskt att tillbringa den? Men det är klart - tid är pengar även när det gäller dina närmaste.

En ny variant är den engelskinspirerade - eller ska vi skriva engelsk(t) inspirerade - nystavningen av ord som redan finns. Senast idag kunde man i en artikel på SvD Kultur(!) om japanska ungflicksmoden se ordet "dedikera" flera gånger. Men vi har redan dedicera för tillägna t.ex. en bok med en (som det då heter) dedikation aka tillägnan. Vi behöver inte dedikera någon dedication. Den skyldiga heter Sofia Hedström. Häng henne högt.

Men anglicisterna har eminenta föregångare. Då handlade det om germanismer. För mer än tjugo år sedan kom vi på gänget kring tidskriften Kris - med sedermera ständige Horace Engdal i spetsen - med att använda ordet innerlig och innerlighet i betydelsen förinnerligande, introspektiv, internalisering, inåtvänd. När vänner av språklig ordning förklarade att innerlig på svenska betyder öm och inte motsvarar innerlich utan innig på tyska, förklarade Krisredaktionen kavat att den hade bestämt att innerlig numera hade denna andra nya betydelse! Man får inte vara tappad bakom en vagn i språkstriden. Det var ungefär samtidigt som den lysande kolumnisten Runa Brar (minns någon henne? - hon var skitkul) undrade om Horaces mamma bakat tillräckligt med bullar till honom, något som hustrun Ebba Witt-Brattström senare sägs ha reparerat.

Själv tänker jag fortsätta att inte visa respekt för språkskämning maskerad till utveckling, särskilt inte när stilmarkering (vad sägs om stil markering?) verkar viktigare än begriplighet. Kränk dedikerade sär(a) skrivare oavsett vad de spenderar. 

TACK OCH TACK IGEN alla ni som hjälpte mig genom senaste passageriten

Att fylla 60 var inte omvälvande, bara kul. Tack alla som hjälpte mig att göra en fest av denna passageritual - det dryga hundratal mellan 7 och 97 år som uppfyllde mitt hem under tre timmar i lördags och alla andra som hört av sig på olika sätt. Här doftar och sprakar fortfarande på tredje dagen skörden från en normalstor blomsteraffär, bibliotekstillskottet räcker som läsning fram till jul, de djärvaste har gett mig musik som jag aldrig hört, väggarna pryds snart av nya tavlor, chokladen frestar i travar - vad har jag för rykte egentligen? - och det bars hit lika många flaskor champagne - fast ännu utsöktare sorter - som de gästerna drack upp... Snittarna, som min matexpert till guddotter beställt från ett omsusat lokalt café, var ett minne blott redan en timme före annonserad sluttid men den sortens missräkningar tyder bara på att  en blygsam värd inte vågat räkna med så stort intresse. När de sista kamraterna knappt örlat iväg, snabbt bara se till att snittblommorna kom i vatten och fönstren var stängda innan jag lät mig kidnappas av två gäster till långt ut på landet, där middag vid midnatt inledde ett dygn av behaglig lättja - jag hjälpte till att klippa tre buskar och satt för övrigt och läste NYRB på läsidan, gonande mig som en katt i solen. När jag öppnade dörren hemma på söndagkvällen slog den intensiva doften emot mig från alla blommor och växter - årets populäraste är orkidé i kruka med skötselråd för ungkarlar. Bara så ni vet. Jag släpade tomflaskor och förpackningar till sopstationen, sorterade "presentbordet" och tände en brasa. Slog mig så som den tioåring vi alla innerst (?) inne är ned i biblioteket framför kakelugnen för att öppna paket, läsa kort, dricka litet mer sprudel, smaka litet choklad, lyssna på en bosnisk zigenartant som låter som en baryton... Och halva kylskåpet fyllt av en estnisk "kall hund" alias radiokaka, som jag får stycka och ta med mig till jobbet om den ska gå åt före midsommar...

Ja, se där, alla vänner, lyfte ni mig lätt med bravur över decennieskiftet!