Under rubriken Det andra Polen försökte Adam Michnik för några dagar sedan (DN 11/5) ge en bild av hur ärkereaktionära krafter som just nu innehar den politiska makten i hans hemland försöker skyla över sina inrikespolitiska problem genom en hetsjakt på politiska motståndare under sken av "rening" från kvarlevorna av kommunistregimen. Polen var mellan 1975 och 1985 nästan mitt andra hemland: Teater 9 arbetade i långa perioder med gemensamma projekt, bl.a. den berömda Crossroads / Skrzyzowanie, med flera av landets ledande oppositionella teatergrupper, vi tog emot ett stort antal, ibland halvt förbjudna gästspel, förmedlade kontakter med grupper i andra länder och turnerade själva där. Dessutom satt jag ett år i juryn för Wroclawfestivalen. De flesta som jag samarbetade med var rena som snö; namnen på dem som antogs samarbeta med myndigheterna på något ljusskyggt sätt har jag medvetet förträngt. Men medan jag läser Michnik slår mig en verkligen hädisk tanke. Är det naivt att fråga hur det kommer sig att Polen på den tiden - förutom alla mer eller mindre officiella eller underjordiska experimentella grupper - kunde bidra till världskulturen på högsta nivå inom musik, teater, film, poesi, bildkonst med så många verkligt tunga namn under förtryckets tid men inte ett enda efter 1989? Penderecki, Lutoslawski, Kantor, Grotowski, Swinarski, Wajda, Szajna, Gregorszewski, Szymborska, Abakanowicz, o.s.v. bara för att nämna några på allra högsta nivå... Det saknas inte förklaringar - ekonomiska t.ex. - och jag har tillgång till dem. Min svägerska är från Polen, en av mina brorsöner studerar där, jag har gamla vänner som efter påtvungen exil nu delar sin tid mellan Västeuropa och Polen. Men det håller inte att polackerna bara skulle ha varit intresserade av kultur och konst för att de inte hade tillgång till västliga konsumtionsvaror. Visst är rimligt motstånd bra jordmån för skapande. Men, nej, ett helt folk kan inte bli obegåvade över en natt. "Visst rör oss Polens affärer" var Leif Zerns rubrik på anmälan av första gästspelet av Teatr 77 för ett kvartssekel sedan. Är det vi svenskar som blivit så provinsiella att Polens affärer inte rör oss längre? Där hade redan Bellman en vidare syn på tingen! Eller skulle det vara så orimligt att två-tre generationer av stora konstnärer bara närdes av förtryck?
Comments