Är teater konst? Är teatern ett forum för konstnärligt arbete? Det var några av de frågor som dramaturgen Claes Peter Hellwig och regissören Anders Paulin ställt sig i ett KU-arbete med titeln Konst som strategi, som de redovisade i en slutrapport och vid ett seminarium på Dramatiska Institutet nyligen. Herrarna fick en hel del kritiska synpunkter från närvarande teaterfolk, framför allt vad gäller avgränsningar och definitioner. De svarade visserligen ja på att teater i sammanhanget betydde all slags scenkonst men det var ibland svårt att tro att mainstream och underhållningsteater även i sin mest genomarbetade form kvalade in i deras diskurs.
Men frågorna är frågor som varje teaterinstitution skulle vara tvungna att ställa sig. Är vår arbetsplats ett forum för konstnärligt arbete? Är det vi producerar konst? Hellwig och Paulin räds inte för att vara elitistiska men utmanar samtidigt oss alla genom att lägga en sådan tyngd vid de breda grupper i samhället som inte känner sig representerade i eller berörda av den scenkonst, som alla - intresserade eller inte - betalar för via skattsedeln. Det är stor skillnad mellan att vägra göra det som man tror att "folk" d.v.s. vanligen en liten grupp vana kulturkonsumenter "vill ha" och att våga försöka nå mycket bredare grupper med något som man själv kan stå för. Institutionernas ägare är inte abstraktionen staten utan skattebetalarna, medborgarna. De är våra uppdragsgivare samtidigt som det inte är vårt uppdrag att fråga dem vad vi skall göra. För att ha rätt till vårt uppdrag måste vi veta det själva. Annars är vi inte värda deras pengar.
Ingen klok vill väl idag - som en del käcka teatrar på 1970-talet - bli av med den publik som man redan har. D.v.s. de smarta och intresserade medborgare som betalar en begränsad avgift på någon eller några hundralappar för att på varje biljett lösa ut en väldig skattesubvention på upp till sex gånger dess värde. Det är alltid rätt publik i salongen, oavsett vilka de är, ingen är fel. Men varje kulturinstitution måste arbeta för att skaran skall vara så varierad och sammansatt som möjligt, i så hög grad som möjligt motsvarar befolkningen som helhet. Annars förlorar man sitt berättigande. Det är det som är publikarbete - marknadsföring är något annat, som också har sin plats. Om inte annat måste detta arbete ske av ren självbevarelsedrift; hur skall vi annars i längden kunna motivera de bidrag utan vilka ingen kulturinstitution klarar sig ? - ett förhållande som inte kommer att bli mindre utan mer akut i framtiden. Inga sponsorer i världen kan hjälpa oss när skattebetalarna inte vill betala längre. Och de kommer inte heller att vilja hjälpa oss då. Europeiskt sponsorskap har alltid byggt på att utnyttja fördelen av att till en begränsad kostnad lägga exponerad grädde på moset, köpa den den översta biten av något som till minst 90 % redan bekostats av skattebetalarna, ibland vilseledande kallade "staten" eller "det allmänna"...
Är vår teater ett forum för konstnärligt arbete ? Är det vi gör konst ? Det är frågor som varje teater måste ställa sig i en intern men öppen diskussion. Låter det pretentiöst ? Nej, inte värre än den pretention man tar på sig när man lyfter bidragen, skattebetalarnas tribut till en konst som antingen den är elitisk eller populär måste angå några tillräckligt djupt för att betalas av så många. Eller ?
Comments