Leif Zern kommenterar i DN 9/6 att Dalateaterns styrelse trots personalens, fackets, publikens och lokalpressens motstånd nu på fyra år omförordnar Astrid Assefa, som redan styrt teatern i sex år. Zern kallar det en skandal. Nu är det inte ovanligt att även de bästa teaterledare efter en fem, sex år hamnar "i blåsväder"; tvärtom tycks även konstnärlig framgångsrika ledarskap ha något slags bäst-före-datum ungefär där. Men eftersom "alla" nu sedan ganska länge "verkar överens om att hon saknar de lämpliga kvalifikationerna" söker Zern liksom Falu-Kurirens Jens Brunnberg ("mer teaterpolitik än teaterkonst") andra förklaringar. Zern skådar i kristallkulan och tycks se att den förgripliga Assefa groomas till tänkbar kulturminister i nästa val - "något mycket dunkelt och upplysande som sträcker sig långt in i den strategiska framtiden, dock inte till konstens fromma"... Han pekar på Assefa som "en liten men betydelsefull kugge i den socialdemokratiska kulturpolitiken", exemplifierar med hennes uppdrag som Dramatiska Institutets styrelseordförande och frågar varifrån hon hämtar sina kvalifikationer. Ja, men teater har Assefa ändå sysslat med professionellt i hela sitt vuxna liv. Zern glömmer att AA utan några som helst kvalifikationer däremot sattes att leda den s.k. Orkesterutredning, som leverade en i hög grad tendentiös bild av det seriösa musiklivet och kom med förslag som gav de flesta i branschen skrämselhicka. På den här bloggen har jag tidigare till läsarnas uppbyggelse beskrivit parodiska seminarier för oss konstnärer, organiserade av Orkesterutredningen tillsammans med utredningen om jämställdhet inom scenkonsten, väl värda att skrattas åt men än mer att skrämmas av ändå (för att parafrasera Lotta Svärd...)
Jag känner Astrid A. som en intelligent och trevlig person, ingen lysande skådespelare men en sångare och artist med talang. Många minns säkert hennes fina Sommar-program för ett par år sedan om den första resan till en far i Etiopien. Men har man sett Assefa bredvid Yvonne Rock och Birgitta Englin på ett podium i Rosenbad (!) blickande ned över representanter för ett teaterliv, som skulle mästras för sin brist på jämställdhet och mångfald, då har man sett Maktens ansikte. Så kan det se ut när företrädare för konsten i karriären låter sig förvandlas till Statens representanter gentemot konsten och kulturen. Visst, dom behöver bara gå ner från podiet så går det att prata med dom som vanligt igen. Men när de sitter där förvandlas de i all sin politiska korrekthet - och tvärtemot sin bild av sig själva som progressiva - till instrument för den kontroll, som Makten och Staten alltid vill utveckla gentemot konst och kultur, såvitt de är områden som medborgarna d.v.s. vi alla finansierar och äger. Det är inget snack om att det finns patriarkala eller andra förtryckande strukturer inom kulturlivet. Men intresset för makt och karriär får inte göra att man glömmer att den radikala konsten alltid ligger före, att man måste lyssna inåt och höra vilka aspekter av verkligheten som den som samhällets avantgarde vill problematisera. I stället för att säga "du, konst, är otillräckligt jämställd, du präglas inte av tillräcklig mångfald" - löjligt, visst, men också mycket farligt så länge man har en maktposition.
Ganle Zern spelar rollen av barnet som ser att kejsaren är naken. Alltför många längs processionens väg väljer att tiga. Och värrst av allt, huvudpersonerna är ibland så berusade av framgång eller så upptagna av sin försörjning att de inte märker hur de själva för längesen förvandlats från radikala konstnärer till politruker och lakejer.
Och Assefa då? Om hon är smart, så löser hon inte problemen på Dala-Teatern "internt" med styrelsen som enda (bedrägliga) stöd, utan avgår självmant. Så länge hon själv får bestämma. Man ska aldrig hänga sig kvar om folk inte vill ha en, det finns alltid ett ställe där ens kvalifikationer behövs (bättre) och där en person med ledaregenskaper, som medarbetarna inte hunnit tröttna på, mottages - om inte som Messias så i alla fall - med öppna armar.
Det var faktiskt Österling, tonsättaren som stod för allt praktiskt i Assefas utredning, och han har ganska bra koll. Vad som däremot är förundransvärt är att rikskonserter stod utanför utredningen.
Posted by: Leutgeb | June 18, 2007 at 03:16 PM
Och, journalisten i Falun tror jag heter Runnberg. Ursäkta petimetrandet.
Posted by: Leutgeb | June 18, 2007 at 03:18 PM
Stefan! Vet inte om man egentligen kan tacka för ett blogginlägg - men nu gör jag det ändå. Brukar studera din blogg med jämna mellanrum, och tycker nästan alltid att dina inlägg om kulturpolitiska frågor speglar mina egna åsikter, men detta inlägg vill jag framhålla som särskilt insiktsfullt. Hatten av!
Posted by: Ingeborg | July 25, 2007 at 12:22 PM