Det är ovanligt att man ser en nästan fyrtio år gammal film där de flesta medverkande ser ut som om de skulle kunna gå rakt ut på gatan idag och inte uppfattas som "daterade" (hemskt ord) utan snarare som trendsetters för ett kommande mode. Jean-Luc Godards Sympathy for the devil med Rolling Stones känns både 200 % 1968 och samtidigt daggfrisk som om den just lämnat klippbordet. Trots att varje inställning, varje klipp är barn av sin tid. Är det för att så många av dåtidens nyrevolutionära. djupt kända men föga genomtänkta, paroller återigen blivit paradoxalt aktuella genom en politisk utveckling som ingen för fyrtio år sedan kunde tänka sig? Det som senare kallades tokvänstern av dem som stått bredvid och tittat, den var ju allt utom dystopisk.
Men som konstverk står sig Godards film - i dess två versioner, filmbolagets och hans egen, liksom den intelligenta dokumentären Voices med närmast skrämmande kraft. Och uttrycket cool kunde vara skapat enkom för att karaktärisera Rolling Stones just det här året. Har någon rocklåt överträffat titelsången? (Texten är i sig ett mästerverk.) Det skulle i så fall vara någon annan ur "stenarnas" produktion från de här åren. Sedan var rocken över för min del. Och lika (upp)rörande och underfundig scenen med Anne Wiazemsky som Eve Democracy, born in Budapest, svarande ja eller nej, inget annat, i en vandrande intervju genom ett grönt parklandskap där alla de frågorna ställs som nyvänstern inte ställde till sig själv när det begav sig...
Igår kväll gjorde jag något lika cool. Jag var på musikalisk soaré i en trea på Gärdet - andliga sånger av Bach, en svit av Debussy, Brahms cellosonat, latinamerikanskt, Carmen... cello, piano, ibland fyrhändigt på flygeln, sång... Exekutörer och publik var några av mina älskade (ja, verkligen) gamla klasskamrater från gymnasiet, några vänner till dem, någras män och hustrur, ett tjog män och kvinnor kring de sextio. Med några av dem såg jag faktiskt Godards film för snart fyrtio år sedan, med några var jag på Stoneskonsert kring 1970. Nu lyssnar vi till fullmoget musicerande av goda hemmusikanter, klassisk musik, som vissa aldrig tappat kontakten med, andra kanske återvänt till först på senare år. Jag har ju mitt dagliga jobb bland några av de bästa musikerna och sångarna i landet, men det här, den här lägenhetskonserten handlar om en helt annan sorts musikupplevelse.
Mitt under cellosonaten förlorar jag för ett ögonblick medvetandet sittande framåtlutad med huvudet i händerna och vaknar lika plötsligt upp för att se mig omkring - tiden är en chimär. Sen blir det vickning. Med några talar man om året som gått i olika länder, med någon om hennes mans excentriska gammelfaster vars brevväxkling med en av litteraturhistoriens största poeter getts ut igen, med en annan om avtalspension och stridslystna katter eller om hennes pappas konstiga skämt, åter en annan frågar mig varje gång vi ses om jag jobbar kvar på radion... Och ingen kan se på det lagom bohemiska, lagom medelklassiga sällskapet i övre medelåldern vilka tankar den här generationen aldrig slutat tänka. Klassis soaré i en trea på Gärdet en varm junikväll - var den tanken oss främmande för oss för längesen i förra århundradet? - kanske men nej, det är helt enkelt supercool!
Jag rekommenderar klassisk soaré som umgängesform. Liksom jag rekommenderar ett kräset urval av ungdomens upplevelser på DVD - våga teleportera! Ner med nostalgin. Se framåt men tappa inte historien. Tiden är en chimär.
Comments