En av mina hemliga passioner är morgontidningarnas sommarföljetonger, helst deckare eller sommarskräck. T.o.m. Liza Marklund gick ner, med förväntan varje förmiddag, förra sommaren, om ni minns henne. Även om konkurrenten i SvD - som jag inte ens minns namnet på - skrev bättre. Nu är det den nyligen borgångne men mycket omsusade Stieg Larsson som inleder sommaren i DN med Luftslottet som sprängdes. Kanske det är litet sexigt med hjältemodig privatspanande journalist satt i handfängsel av paragrafridande polis. Men när huvudpersonens (?) amerikanska kollega säger "Jag måste erkänna att jag tillbringade kvällen i goda vänners sällskap. Jag kom i säng klockan ett och har förmodligen en imponerande promillehalt i blodet" när det gäller att snarast operera en skottskada i hjärnan - då tappar man alla förväntningar inför sommaren. Läs hela samtalet och ni baxnar. Det finns bara ett ord - amatörism.
Om sådant blabla gör deckarkritiker lyriska och får bredare litteraturanmälare att tala om det som litteratur - och läsarna att vänta på ett ofullbordat manus i en dator på tidskriften Expo - , då kan man inte längre lita på någon. Kritiken är så glad att hitta något som verkar litet bra och någon undre kvalitetsgräns finns inte - på svenska, alltså.
Utan jämförelser för övrigt - det är litet som när Sara Lidman i 80-talets radioföljetong ropade som en härold om "stooorsooonen" och "jääärnbaaanaan" en meter från mikrofonen i femtielva avsnitt - och ansedda kritiker utropade varje ny del i "sviten" till ett "språkligt mästerverk". Då var inte small beautiful eller koncentration lika med kvalitet. Eller på ett helt annat fält - det beramat experimentella och avantgardistiska - som när jag nyligen, inspirerad av en pjäs på Teaterbiennalen, öppnade den näst senaste av de sex(!) böcker i romanformat, som Lotta Lotass (är det inte litet pretto att heta så ?) snabbproducerat på sju år, och fann den oläslig, åtminstone för mitt humör. Avantgardet har varit min livsluft men det här är hemvävd pseudomodernism för läsare, som kan titlarna på Ulysses och Molloy men inte läst dem och helt missat, låt oss säga, t.ex. Gösta Oswald. Efter Christinalegender och Rondo borde språkförvändningarna i Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet kännas torra och klena. Men kritiken vill ha en blomstrande svensk litteratur med mästerverk i alla genrer hela tiden. Annars förlorar de väl jobbet.
När SR:s Maria Edström - leve Kulturnytt ! - entusiastiskt rekommenderat isländske Sjóns Fisk och kultur hemsöker jag bokhandeln direkt och hinner under den korta läsningen aldrig bli besviken; tvärtom, den är ännu roligare. Och jag vet ju att det är svårar för en islänning att komma genom nålsögat även om han skrivit texter åt Björk... Men när vi regelbundet utfodras med hopplöst inflaterade bedömningar av svensk litteratur, från deckare till "experimentroman", vem kan vi lita på ?
Bra rutet, lejon!
Posted by: Jan Olov | June 03, 2007 at 09:10 PM
Lotta Lotass är inget taget namn.Hon heter så. Det är ungerfär lika pretto som att heta Jan-Olof och blogga om kultur.
Posted by: Herr K | September 25, 2007 at 09:46 AM