Klok Lars om Lars - repertoarförslag i stället för runa

Lars Forssell har gått bort och hyllas med all rätt i olika tonarter. Kloke Lars Ring i SvD är ensam om att påpeka att dramatikern Forssell faktiskt inte spelas särskilt mycket. Han har rätt i att Söndagspromenaden från 1963 kanske är den bästa av pjäserna, stilistiskt hårt styrd av pastisch på Hj. Bergman, Sjöberg och Grönköping men med sällsynt svärta under komedins yta. Frågan är om det finns skådespelare idag med teknik att göra den rättvisa, regissörer som inte plottrar bort den ? Gärna lovtal vid kistan men levande spel på scenerna, tack. Glöm Borgaren och Marx - en sur uppstötning över att inte vara kvar i frontlinjen under 60-talets vänstervåg. Men Show, pjäsen om själsfränden Lenny Bruce, en gång en uppblåst jätteshow på Dramatens stora scen, kanske är värd en ny mässa ? Själv minns jag mest när - ensamma på den stora tomma scenen - Birgitta Valbergs väldiga modersfamn välkomnade Allan Edwall på sinnesjukhuset i slutscenen. Men det måste ha funnits mer - Kavli, Fridh och en massa andra storheter jobbade för fullt hela kvällen och det var inte lätt för dem heller. Kanske är Show från 1971 ett bortglömt stenbrott av teatertext, värt att utforska ? Men Söndagspromenaden minns jag än som ett fantastiskt äventyr där den kollriga promenaden kring det borgerliga matsalsbordet ledde till Bortre Mongoliet, världens fasor och hem igen. Hur mycket berodde på texten, hur mycket på Sif Ruud, Bengt Eklund, Björn Gustafsson... ja, det fanns bara såna på Dramaten på den tiden, hur mycket på texten ? Läs och spela, ni som har teatrar ! Låt inte kloke Don Lars bli dagens Quijote. Men risken är att den svenska teatern säger som f.d. fröken Atte hos Forssell när hon gift sig med "hovjägarn" - citerat ur minnet efter 45 år - att "sen flyttade vi till Landskrona och i Landskrona vet man ingenting"... Men andlig provinsialism och epokcentrism - bildat efter etnocentrism och behövs - är lika illa var- & närsomhelst.