I dagens DN 27/8 får min favvo-Don Quijote Mikael Löfgren svar av en riksdagsledamot och en "talesperson för Dataspelsbranschen". Fascinerande - träffas den och röstar fram en sån? Bl.a. skriver de att det "i det nya medialandskapet blir de traditionella kulturproducenternas roll att tillhandahålla verktygen" - till vad undrar man - och att "man kan inte blunda för de nya krav den här utvecklingen ställer på kulturinstitutionerna och kulturpolitiken". Men formulera kraven då! Vi brinner av nyfikenhet. Eller är det så enkelt som det gamla vanliga - "en föråldrad kultursyn" är en definition som inte inkluderar ens egen verksamhet.
Löfgren svarar i sin vanliga upprätta stil - han är min favorit som vänsterns siste (?) Don Quijote på DN Kultur och jag menar det som beröm ur hjärtat. Ingen ironi här, inte hos honom heller. Men jag håller inte med honom om vad som skall slängas på historiens sophög. ML frågar vad kulturpolitik kan och bör vara i början av 2000-talet: "För hundra år sedan handlade den om att skrida till nationalstatens försvar, senare om att vidga tillgängligheten i demokratins namn. Och i dag?" Nu menar ML att man antingen kan se kulturpolitik som samhällsservice - offentlig eller privat efter politisk smak - eller som "medborgerlig försöksverksamhet" kopplad till begrepp som socialt kapital och demokrati. Men, bäste Don Miguel, är arbetet med att i demokratins namn vidga konstens och kulturens tillgänglighet på något sätt avslutat? Eller är det en (postmodern) självklarhet att tvivla på värdet i det som skulle göras tillgängligt? I så fall ett noll till talespersonen för Dataspelsbranschen och hans politiska stötta.
Ingen är blind för den tekniska utvecklingens välsignelser. Bara för att ta exempel från ett av mina intresseområden: Idag kan den som har råd handla vilken musik som helst över nätet - och då menar jag inte populärmusik - och lyssna till saker som när jag växte upp var mycket exklusiva eller sov helt otillgängliga på sina partitursidor. Den operaintresserade i Burträsk kan (kunde åtminstone i våras) närvara vid en Metropolitanpremiär på sitt närmaste Folkets hus via digitalbio. Men försök inte förvända vår syn. De här effekterna av en teknisk utveckling ger inte kommersialismen något "värde" utöver det ekonomiska och minskar inte dess negativa verkningar på kultur och samhälle som helhet, idag lika litet som 1974.
Stå på dig, Löfgren, med att "resa dina frågor" (liten amerikanism där kanske ?) i kulturpolitiken ur ditt klassiska humanperspektiv. Men arbetet att genom offentlig stöd och brett folkbildningsarbete göra konst och kultur tillgängliga i demokratins namn är knappast överspelat, ingenting som inte skulle höra hemma på 2000-talet. Jag använder gärna all ny teknik i det arbetyet men tillåter mig tvivla på att dataspelsindustrin och dess drabanter skulle vara våra bundsförvanter.
PS Men varför så artigt undfallande: "Poängen var inte att baktala datorspelsindustrin" ! Men snälle Don Miguel, varför inte ? Den tål det. Och "baktala" - i tryck i landets största tidning ?.. Det kallas kritisk debatt och är något vi skulle vilja se mer av. I stället för denna ängsliga anpasslighet.
Comments