Har flera gånger på sistone kommit att tänka på George Tabori. Och varför det var längesen man hörde talas om honom. Inte så konstigt vid närmare eftertanke, den ungersk-tysk-amerikanske regissören och dramatikern måste ju vara väldigt gammal nu. Det var tolv år sedan jag senast såg en uppsättning av honom. Nu läser jag att han är död. Det fanns en anledning till att han gjorde sig påmind i mitt minne.
I Sverige är Tabori mest känd som Viveca Lindfors make under två decennier och som upphovsman till "Brecht om Brecht", stor succé på en privatteater (ja !) i Stockholm på 60-talet. Den kanske gjorde mer för att bredda den tyske dramatikerns publik än Sjöbergs stora Dramatenuppsättningar. Men sent i livet - han måste ha varit i sextifem-, sjuttiårsåldern - återvände Tabori till Tyskland, som en mycket personlig regikonstnär. Han förenade experiment och humanism med en sensibilitet, som man inte kan beskriva bättre än som "kvinnlig" (eller "mänsklig", rätt och slätt ?), som tog tung plats i dåtidens lysande tyska teater men också skiljde ut sig starkt mot den då regerande generationen tyska manliga regidemoners sceniska fresker. Tabori både påverkade och bjöd motstånd till Stein, Zadek, Peymann, Neuenfels och grabbarna. 1985 såg jag hans omdiktning av Medea på Kammerspieles minsta scen i München, en föreställning som både upprörde och inbjöd till reflektion. En nevrosedynskadad skådespelare i dvärgformat, som ibland bars runt av kollegerna när han inte bokstavligen välte sig själv genom dekoren, spelade barnet, stark men ändå helt utlämnad åt den blodiga myten, oerhört närvarande "på golvet" men bokstavligen underställd de "vuxna" aktörernas spel. En svårare bild av ett utlämnat barn kan man inte tänka sig. Samtidigt fanns där humor, absolut ingen exploatering av ett handikap - den lille mannen var en helt professionell artist. I nästan outhärdlig vardagsnärhet banaliserades den blodiga myten aldrig till "skilsmässopjäs".
Tio år senare såg jag Taboris uppsättning av Schönbergs ofullbordade Moses och Aron i Leipzig. En av de bästa operauppsättningar jag sett. Naturligtvis med häftigt engagerande referenser till både nazismens judeförintelse och Israels ockupation av Palestina, utan att trivialisera någondera eller förfalla till jämförelser. Och samtidigt en starkt musikalisk regi där framförallt kören / folket / Israels barn - Leipzigs och Weimars sammanslagna operakörer plus barn, dansare, statister - drev historien framåt som ett sig ständigt förvandlande kollektivt stormcentrum.
Nu hade George Tabori hunnit bli 92 eller 93 år, notiserna talar inte ens om när han gjorde sin sista uppsättning. Hoppas han fick jobba så länge som möjligt när hans storhetstid som iscensättare började så sent. Det finns alltid hopp, tydligen. Tabori kom igen när han var över den ålder då de flesta mer eller mindre tvingas lägga av. De svenska notiserna nämner självklart att Tabori var gift med Lindfors och - naturligtvis - att Bergman (inte särskilt bra) satte upp en (inte särskilt lyckad) pjäs av GT på Dramaten. Ett stycke där dramatikern inte lyckades förena sin egen stil med Woody Allens och Lenny Bruces och där regissören inte träffade tonen hos en kollega som han antagligen inte hade särskilt stora förutsättningar att förstå.
PS Andra oskrivna runor på sistone - tre av efterkrigstidens och det sena 1900-talets riktigt stora operaartister, sångerskorna Regine Crespin, Beverly Sills och Teresa Stich-Randall har gått bort under de senaste veckorna. En fransyska och två amerikanskor, tre röster, temperament och konstnärskap som verkligen präglat sin genre och fortsatt kan upplevas på mängder av ibland epokgörande inspelningar. Eftersom våra kultursidor i stort sett kapat banden med övriga världens seriösa musikliv - här betyder ju musik först och främst populärmusik - har de knappast nämnt att de här damerna lämnat oss. Ingen av dem heller särskilt gammal, födda 1927-29, Sills och Crespin flitigt verksamma även sedan de lämnat scenen. Birgit Nilsson hade tyckt att det var slarvigt eller möjligen typiskt och skrattat sitt sardoniska skratt. Om det finns nån himmel så sjunger dom för änglarna allihop - som i sina bästa dagar...
Comments