Runor som egotripp eller slagträ - kan det bli för mycket IB ?

Igår kändes det fortfarande möjligt att tala om den store bortgångne, han som aldrig var hela svenska folkets Ingmar hur stor han än var i Buenos Aires och vid Nybroplan. Och kommer att vara inför eftervärlden. Jag deltog själv i ett direktsänt program från P1 Kultur, där jag hoppas att vi skötte oss någorlunda. Idag känns det redan för mycket. Inte så att Bergmans liv och skapande inte förtjänar att talas om någonstans varje dag. Det kommer man att göra åtminstone så länge som någon nu levande finns kvar - och filmerna och radiopjäserna kan leva i var mans dator eller DVD-samling. Men redan efter en dag känns genren "Jag och Ingmar (Bergman)" väldigt ofräsch, för att uttrycka det milt. (Tror att vi nästan lyckades undvika den igår...)

Skamligast känns dock Dagens Nyheters ledarsidas och den obskyra Margareta Nordensons försök att enrollera Bergmans filmskapande i något slags kulturkamp mot folkhemmet och "det starka samhället". Själv skulle jag t.ex. inte sitta här och skriva dessa rader - och hade heller aldrig fått tillfälle att beställa någon radiopjäs av den store - om inte "det starka samhället" funnits som bundsförvant för flertalet i min föräldrageneration, när de slet i sitt anletes svett för att ge min generation utbildning och ett bättre liv, under starkt motstånd från Nordensons gelikar. Ingmar Bergman sysslade inte med den historien, den sidan av samhället, och ingen  väntade sig det av honom. Att han överlämnat en del av sina affärer till en skattesmitare var  knappast något politiskt ställningstagande och han blev säkert inte värre behandlad vid ett polisförhör än massor av okända misstänkta.

Nordenson försöker nu inget annat än att postumt enrollera honom bredvid Astrid Lindgren (!) i kampen för en impopulär borgerlig regering. Det är faktiskt ännu dummare än när en del av kulturvänstern på 70-talet gick till rätta med IB:s i deras ögon bristande samhällsengagemang. Filmprofessorn Birgitta Steene klargjorde däremot briljant i morse i P1 Morgon - utifrån bl.a. kritikern Marianne Hööks tidiga analys - vad som gjorde att den i och för sig alltid som konstnär beundrade IB:s filmskapande kändes främmande för både vanligt folk och intellektuell publik i Sverige i motsats till (katolska) länder som Argentina eller Polen. IB sysslade med problem kring religion och sexualitet som i det sekulariserade och frigjorda Sverige - det förkättrade "folkhemmet" - redan av Hööks generation av modern medelklass upplevdes som passé, övervunna, som något som varit aktuellt för deras föräldrar och generationen innan den. Naturligtvis var IB med sin extrema känslighet en stor kollektiv bortträngning på spåren; inte för någon "folksjäl" men absolut för de generationer av hans egen samhällsklass, som han utvecklade ett sådant mästerskap i att skildra. Sen tror jag inte som DN:s anonyma ledarskribent att Fanny och Alexander "ogenerat firade ett förgånget högborgerligt Sverige". Då har man nog missat ganska många scener före den glada slutbanketten...

Men visst, man skulle kunna tala hur länge som helst om Rucklarens väg, Hedda Gabler, Tre knivar från Wei, Drömspelen och Spöksonaterna (flera av bägge) , Woyzeck, Vintersagan, Peer Gynt, Backanterna , o.s.v. - ganska få av teateruppsättningarna var ointressanta. Och filmerna, förstås. Och tv- och radiopjäserna. Men oavsett om vänstern var okänslig, skattemyndigheten översåtlig eller regissören naiv så går det inte att göra partipolitik efter hans död av denne så ovanligt litet ideologiske konstnär.

Comments

[Ingemar Folke]

Håller helt med om Din bedömning av DN:s ledare. Den utgör ett exempel på hur extrema positioner ledarredaktionen på vår största morgontidning ibland intar. Andra exempel är de utrikespolitiska ledarartiklarna. Det finns inget parti i riksdagen som är lika ultraliberalt och lika entusiastiskt inför USA-regeringens krigspolitik. Efter fyra års misslyckande har man fått ge sig när det gäller Irak. Istället pushar man för våldsammast möjliga aktion mot Sudan. Glöm inte parallellen: Mussolinis motivering för Abessinienkriget var att avskaffa slaveriet där!