Veckans tips - bra radioteater (äntligen igen)

Om du inte hörde Vid gränsen ikväll är det bara ditt eget fel om du missar reprisen också. Visst, Erland Josephsons sena storhetstid som skådespelare - han var ganska torr förr i tiden och fick sitt genombrott i övre medelåldern (det finns alltid hopp) - kan inte ha undgått någon. Men uppsättningens dark horse är Ewa Fröling - lika lysande här som vid ett sällsynt gästspel på Dramaten häromåret. Varför spelar hon inte regelbundet huvudroller på en bra teater ? Ge mig inte någon smörja om samarbetsproblem eller nerver - allt sånt är teaterchefer och regissörer till för att hantera. I mitten av femtioårsåldern är EF den enda svenskspråkiga aktrisen i drottningåldern bredvid Stina Ekblad, som fyller det teatrala tomrummet med personlighet matchad av teknik. Om Ekblad kan ses som en - alla generaliseringar ursäktas - värdig efterträdare till Gun Wållgren och Anita Björk så är det Gertrud Fridh och Gunnel Broström man tänker på när Fröling går igång. Med respekt för alla personliga olikheter - man kan naturligtvis inte jämföra såhär och det vet en som arbetat med de flesta av damerna - men bara för att ni ska förstå vilken liga vi talar om. Fröling har som Ekblad det format som annars i hög grad saknas på scenerma och som krävs i en hel mängd dramatik för att den alls ska vara intressant att se på. Oavsett om den insceneras av ett geni eller en repetitionsvakt. I Hilda Hellwigs strama regi ger Irena Kraus pjäs bra möjligheter inte bara för Fröling och Josephson utan också för en allt mer moget nyanserad Danilo Bejarano och en förbluffande tolvåring, Axel Günther, som inte låter som klichén barnskådespelare... Lyssna !

PS Ja, det är faktiskt samma Kraus som på Dramaten nyligen gjort en kalkonartad banalisering av texten till Strindbergs Drömspel. Jo, vi kan gå igenom skräckexemplen ord för ord vid tillfälle. T.ex. att byta kål mot blodpudding som advokatens största fasa - blodpudding luktar inte. Och Kraus har klåfingrigt och publikunderskattande kvaddat alla subtiliteter som t.ex. hårnålen som metafor för kärlek och förhållande. (Att Mats Ek trots detta gjort en briljant och bitvis genial uppsättning är en helt annan sak.) Men Kraus kanske ska skriva pjäser själv och lämna andras i fred ? Det låter osannolikt men det kan finnas dramaturger som är bättre som dramatiker...