Kultur

Kluven stad eller gammalt vanligt förtryck?

Kluven stad kan man säga när förorten utarmas och innerstaden gentrifieras. Men frågan är om inte alla stadsdelar klyvs mellan de boendes behov och de makthavandes ambitioner. De flesta som mötte upp på "samrådet" om den planerade gallerian under Odenplan nyligen var enligt DN Stockholms Anders Sundström "inte glada" och många nöjde sig tydligen inte med att kritisera det ovälkomna inköpspalatset under jord utan ville tala om att de inte (heller) gillar Citybanan, tunnelbaneförlängningen eller det utbyggda Stadsbiblioteket. Några hade redan gett upp hoppet om att kunna stoppa vandaliseringen av Asplunds mästerverk (och Observatoriekullen) och bönade för kyrkogårdsmuren (!) eller den kastanj som överlevt T-banebygge och trafik och är Vasastans vårdträd.

Så det är hopplöst att kämpa emot ? Fick Tomas Enqvist från stadsbyggnadskontoret och Pia Chudi från Rodamco sista ordet ? Själv har jag upplevt den floskulösa Inga Lundén från Stadsbiblioteket och den djupt auktoritäre stadsarkitekten Per Kallstenius på en liknande diskussion. Två vandrande horrörer, hon pratar strunt om "flörtställen för intellektuella" på ett dygnetruntöppet bibliotek läs allaktivitetshus utan böcker, han visar tydligt att han aldrig lärt sig tåla att bli motsagd. Vissa chefsjobb drar till sig psykopater. Men de kan inte göra något utan politiker som borde vara lika känsliga för opinionen i Vasastan som när det gäller det uppblåsta kallbad=hotell-förslaget på Riddarfjärden. Visserligen skall Odenplansgallerian tydligen finansiera Citybanestationen. Men alla som vill att Vasastan skall utvecklas naturligt och inte helt i onödan pumpas upp till "landets näst största trafikknutpunkt" med förödande konsekvenser för omgivning, boende och kulturarv, de måste gå på sina politiker. Nu. Och vad gäller dessa välbetalda terrorister i privat eller allmän tjänst som vill bygga monument över sig själva - avslöja deras ihåliga new-speak om spetsarkitektur och give them hell som vi säger på nusvenska.

Termoskaffe eller skållad hummer i nationalstadsparken ?

Fika på Djurgårn ? - glöm det. I bullerzonen kring Skansen ligger turistfällor och Delicato outlets tätt. Men om ni som många stockholmare gillar att promenera längs kanalen på öns norra mer folktomma sida och vill ha en angenäm fikapaus så blir det att fylla sin termos hemma och stoppa den och kaffebröd i ränseln. (Min termos är röd, inte skotskrutig.)

I rasande fart, okontrollerad av några tillsynsmyndigheter, har snart alla Djurgårdens folkliga kaféer, självserveringar och gamla utvärdshus genomgått en gentri- och prettofiering som föga stämmer med önskningar och behov hos oss som frekventerar nejden. På Rosendals trädgårdskafé serveras liberalt lunch eller fika alla dagar och trädgården har dolda smultronställen men köerna kan vara en halv kilometer och personalen orutinerad. De är annars snart ensamma om att inte ha bordsservering, vita dukar och löjliga koncept. En stor del av stället på höjden ovanför (Rosendalsterassen?) gjordes för flera år sedan om till finrestaurang. F.d. Lilla Sirishof senare Amadeus (med skrällande Mozart) därefter regnbågskafé blev i sommar plötsligt konceptkrog men har redan slagit igen - brist på gäster ? Det tänkta kundkretsen var väl i Båstad eller Biarritz. Skyll inte på vädret - förra året kunde man sitta under tältduk i filt och mysa vid en fika med morotskaka mitt emot någon som tog ett glas vin till sin macka. Nu stängt sedan veckor.

Arvtagarna till Djurgårdsbrunns salig värdshus på andra stranden borde också fundera på sin nisch. Förra sommaren kunde man faktiskt fika ganska hyfsat där igen - punmpkaffe och baklava - även om man förgäves väntade på att våffelbruket skulle öppna. Men redan för flera år sedan då man prövade att servera soppa i automater (!) till postmodernisterna anade vi oråd. Nu har det här också blivit en ogästvänlig konceptrestaurant med pretentioner där folk som staterar rika människor typ Eva Swartz och cykelkungen förväntas käka skållad hummer i solgasset eller inta drinks i solstolar till music med sina kids runt benen. Prospektet avslöjar Magasin 3:s och närstående restauratörs absoluta brist på fingerspitzgefühl för var de hamnat någonstans. Finns det ens en glasspinne till telningarna eller köps den i allt populärare kiosken vid bron där populasen ännu kan få snabbkaffe i pappmugg om de glömt termosen hemma ?

Nej, kommunen borde sätta sig och gå igenom tillståndens spridning utifrån en idé om vilken service som brukarna d.v.s. promenerande och turister i nationalstadsparken efterfrågar. Att döma av bristen på gäster på de nya finställena handlar det snarare om pengatvätt än om tillgång och efterfrågan på en fri marknad.

Har man fortfarande inte fått i sig något när man på återvägen närmar sig Djurgårdsbron kan man gå tillbaka mot Skansen och få det mesta man kan begära på Blå Porten. Där behöver inte ens en kö vara skrämmande - personalen är fena på att ta upp ambulerande beställningar långt innan vi nått kassan. Varning däremot för "systrarna Voltaire" i den gamla utställningsbyggnaden. De tonårsflickor som spelar baristas där tar halvtimmar på sig för att expediera de alltför många valmöjligheterna till kaffe och matproffs i min närhet påskiner att firman är ökänd för slabb och felaktigt behandlade råvaror.

Nej, de som får tillstånd att driva de traditionella vattenhålen i nationalstadsparken borde - som Blå Porten och det utmärkta kaféet på Vasaslätten i Haga klarar av sig själva - vara ålagda en vettig kombination av konditori- och enklare matservering. Ska det vara så djävla svårt ? Eller vore det stalinism ? Tills dess - fyll termosen, bred mackor och köp med dig litet gott kaffebröd från något kondis i stan. På Djurgårn finns det snart ingenting mellan Delicatodammsugare i plast och skållad hummer... 

Livet är alltid för kort

Idag har vi begravt Lennart Mörk, konstnären och scenografen. Vi var förutom släkt och vänner en så ansenlig skara ur det svenska teaterlivet som man kan få ihop på en måndag då bara Operan repeterar. Död är inget ord som passar in på Lennart, som jag tror jag skrev i runan på Operans hemsida. Det kändes självklart att begravningsdagens hela iscensättning gick från den första höstmorgonens överraskande kyla till sol mellan trädstammarna på Skogskyrkogården när vi följde Lennarts kista ut ur kapellet för att sänkas i jorden i ett regn av blommor. Sorgligt, ja, att man aldrig mer får träffa denne så nästan barnsligt levande man, alltid sprudlande av idéer och åsikter. Lika generös som trolös som en varmhjärtad men klarsynt skådespelerska anmärkte vid begravningskaffet i Dramatens marmorfoajé.

Men det är knappast tragiskt att sjuttifemårig få ryckas bort mitt i språnget så att säga, i full verksamhet med två produktioner. Snarare nästan privilegierat. År av overksamhet, kanske sjukdom, hu, nej, av två onda ting måste denna plötsliga bortgång ändå varit det skönaste. Men död är ingen egenskap som fäster vid Mörk, barnslig och vis man i ett.

Den här sommaren har inneburit många förluster, mer eller mindre nära, mer eller mindre gemensamma inte bara för en krets, en bransch, utan i flera fall för oss alla eller på tvärs över gränser och generationer. Nationalidoler som Povel Ramel och Lars Forssell; Ingmar Bergman, av formidabel betydelse och påverkan men nästan mer älskad och kanske bättre förstådd i Latinamerika eller Östeuropa än här hemma; på min arbetsplats den gamle kostymchefen Börje Edh, mätt på år och med redan på John Forsells tid, men också den bara 52-åriga sångerskan Hilde Leidland - grymt - halvannan månad efter hennes sista premiär; radiokollegan Agneta Myreberg; nu Lennart Mörk, som jag aldrig arbetat med men mött otaliga gånger och fört oändliga samtal med under fyra decennier av teater; internationellt de stora sångerskorna Regine Crespin, Teresa Stich-Randall och Beverly Sills som följdes åt på mindre än tio dagar i mitten av sommaren efter en vinter då av våra egna äldre Margareta Bergström, Siw Ericsdotter, Inga Sundström och Jerker Arvidson lämnade det jordiska. Och låt oss inte glömma - på en helt annan plats i vårt pantheon - Git Gay, som jag vid späd ålder såg sjunga "Där de stora torskarna gå" i galaklänning med fiskstjärt, och Alice Timander, som räddade premiären på Bergmans Rucklarens väg för mig genom att rycka in och laga min mammas avbitna framtand...

Under ett telefonsamtal för några dagar sedan med en jämnårig polsk vän och kollega, som regelbundet återvänder till Sverige, gick vi igenom nästan alla namnen. Vi hade ju något att säga om de flesta. Om Crespin lika väl som om Bergman eller Mörk. Så avbröt hon mig plötsligt: Men, Stefan, det är vår ungdom som försvinner. Just det. Kunde inte sägas grymmare. Livet kan vara en plåga ibland men det är alltid för kort.    

Ord, ord, ord och litet (kultur)politik

Sommarens inventering i SvD har lärt mig att jag länge saknat nymfolepsi och önska en bättre försvenskning av laicism. Det senare minst av allt på skämt utan på ett allvar som inte får tillåtas bli blodigt. Tölpifiering är också något vi borde slå ned på oftare, med större civilkurage. En företeelse expanderar samtidigt som ordet för den glöms bort...

Idag lär mig en annan kolumn det utmärkta trendnervös - mycket bättre än det alltför positiva trendkänslig - och så bra i ett land där vi på ett ganska sympatiskt sätt är trögt (vesköst ?) överens om väsentligheter men alltför oroliga för det ytliga. Själv är jag hellre mondän i betydelsen världslig än urban i det lilla och försöker spara stora ord för stora ting och tillfällen. Inte utnämna någon gammal framtidsplan till en vision - vad är det för fel på det lagom anspråksfulla målsättning ? - eller pråla med en karriär när jag som de flesta haft och har ett hyggligt yrkesliv. Där hamnar jag kanske i konflikt just med den nysvenska inre spänningen mellan grundtrygghet och ytnervositet... Tänk om vi håller på att bli ett folk av trendnervösa jantelagare ? Inte kul.

Apropå laicism - nyss drog vi en suck av lättnad när föreningen Sekulära Muslimer skulle ta hand om Lars Vilks beryktade bilder av profeten som rondellhund. Kanske borde det heta sekulariserad på svenska men no big deal som vi sa på 70-talet. Sen gick olyckan Vilks och ritade en judesugga - ett fenomen som jag trodde hörde hemma på kyrkomålningar från medeltiden - för att reta den i hans tycke inskränkta Ingmari Froman, en utmärkt gammal radiokollega som kanske inte ska skriva om konst. Sekulära Muslimer ville då inte längre ta i teckningarna ens med tång. Mer besvikna borde vi bli över att det tydligen inte fanns någon förening av upplysta laicistiska medborgare med muslimsk bakgrund som det lät på en väl argumenterande företrädare i någon P1-diskussion. Nej, det var visst bara ett par personer bakom en blogg... Och jag som trodde att det var en rejäl grupp människor som hade kommit ut som sekulariserade medborgare i en demokrati där det faktiskt strider mot religionsfriheten lika väl som yttrandefriheten att häckla religionskritik som personlig kränkning. 

PS Föreningen som var en blogg påminner mig om när en yngre kollega på det redan trendnervösa 90-talet trodde att Sveriges Teaterakademi var en varumärke som jag hade registrerat. Redan då var det omöjligt - åtminstone för denne kollega - att föreställa sig att det på allvar fanns en sammanslutning, där några av svenskt teaterlivs främsta företrädare satt och diskuterade ett fält som de brann för, utan varken gager eller hype, och där jag och Peter Oskarson bara var de grönaste ledamöterna...  Men - lugn - bakom denna blogg står inte föreningen Kultur - det vore väl snyggt - utan bara Stefan som ibland söker efter ord...

Slavägare i baletten? Eller hur mycket av DN måste läsas med glimten i ...?

Nu vill vi veta. Dansaren Anna Laguna och koreografen Mats Ek är sedan länge ett par. Trodde vi. Men nu avslöjar DN att Laguna "tillhörde under decennier en av kompaniets främsta dansare". Vem, frågar vi ?  Man eller kvinna ? Och som vad ? Konkubin, hushållsslav ?

Och vi vill inte höra något lättfryst om förändrade språkvanor eller att vi ska ta det med humor. Ord och meningar äger betydelser. Ibland tvetydiga men dagens exempel är helt entydigt. X ägdes i en eller annan mening av Y i baletten. Och det är inte det minsta småaktigt eller gammaldags att undra om orden inte har betydelse... 

PS DN:s Catharina Grünbaum betonar med hetta i en e-post till Stefan att "tillhör en av" står överst på hennes lista över vad spirande journalister inte får skriva... Vi kämpar vidare.

Storm i kalkbrottet

En ansenlig del av det sena 90-talets somrar tillbringade jag i Rättvik, sysselsatt med att regissera Dalhallas hittills enda egna originalproduktion, kompaktversionen av Wagners Ringen. En plats i valberedningen för vänföreningens styrelse under ett antal år fram till i våras har inte känts som någon riktigt bra avslutning på denna relation. Lojalitet med de fåtaliga nya som vi lyckades få in i organisationen har hindrat egna offentliga reaktioner. Men nu bubblar det ordentligt ur det superakustiska kalkbrottet när den siste ordförande som jag var med om att föreslå inte skräder orden om varför han tog sin mats ur skolan efter några månader. Jan Rydh säger bl.a. i Dalarnas Tidning att han "trampade på en del ömma tår med mitt angreppssätt på Dalhallas problem, men jag kan inte acceptera att jag som ordförande får förhållningsorder av ett dotterbolag vilka jag får och inte får prata med". I uppsägningsbrevet skriver han att han "uppfattar att styrelse och ledning saknar insikt om att en mycket stor förändring måste till för att säkra Dalhalla som operacentrum. Nuvarande resurser, arbetsformer och organisation är helt otillräckliga." Väl rutet, Rydh.

Åtminstone min avsikt med att få Rydh som ordförande var att han i nödvändig omfattning skulle trampa på en del tår. Det är naturligtvis en anomali att ett dotterbolag försöker styra moderbolagets styrelse. Sedan handlar det naturligtvis om den enda visionären i sammanhanget, grundaren Margareta Dellefors. Att hon och hennes motståndare hade ingått en förlikning betyder ju inte att Rydh skulle avstå från att samarbeta med Dellefors, som bl.a. var nyckeln till de bidrag som en stor svensk-amerikansk sponsor nu i stället lät gå till Opera på Skäret. Faktum kvarstår - Rydh hoppade av, någon ny likvärdig kandidat finns vad jag vet inte och antagligen vill man från de krafter som sedan åratal styr i brottet inte heller ha en så stark person. (Mitt andra förslag var Ingrid Dahlberg men den f.d. landshövdingen var tydligen också för kontroversiell...) Och Dellefors är hittills den enda konstnärliga ledaren som gett Dalhalla profil, fått upp en originalproduktion som kunde spelas tre säsonger med god beläggning och visste att sluta för bägge parter fördelaktiga överenskommelser med gästande östeuropeiska operahus så länge det fortfarande var möjligt.

Nu upprepar man år efter år den del av Dellefors koncept, som handlade om gästspel av och samarbeten med baltiska operascener - mycket smart 1997! - men med allt sämre konstnärlig och ekonomisk utdelning. Den utmärkte Rydh kommer väl inte tillbaka, Dellefors har flyttat från trakten, Operan har tillsvidare lagt framtida samarbeten på is, publiken minskar och nu ska man be alliansregeringen om pengar till den del av verksamheten som skapat dess profil men som man inte klarar att driva. Puh.

Dalhalla har fortfarande en enastående potential som seriös sommaropera - förutsatt att man får en helt ny konstnärlig och administrativ ledning. Inte som nu en ny organisation som ska ge en mängd parter saftkalasrättvisa. Storstädning i brottet, tack!

PS Snart kommer Dellefors bok om åren med Dalhalla - hoppas tårna ömmar fortfarande - det kan bli en minor classic om svensk kulturliv utanför institutionerna.

Snart bloggar Stefan igen...

Det jag hade glömt var inte er, trogna läsare, utan att hösten kunde börja så obarmhärtigt på jobbet medan sommaren utanför huset bestämt sig för att sent är bättre än aldrig... sliten mellan stridiga uppgifter ber jag att få återkomma om allt från sekulära muhammedhundar till operaskandalernas Dalhalla och häxprocesser vid lärdomssätena...

Rätt eller fel om självklar (?) jämställdhet

I våras frågade Teaterförbundets medlemstidning Akt fyra personer - Benny Fredriksson, Gunilla Orvelius, Caroline Rauf och undertecknad - om det finns en motsättning mellan jämställdhet och konstnärlig frihet. Stockholms stadsteaters chef och jag svarade naturligtvis nej - det är naturligtvis en falsk motsättning. Självklart finns ingen konstnärlig frihet utan jämställdhet. Innan redaktören strök ned mitt svar löd det såhär:

Svaret är nej. Det finns ingen motsättning mellan jämställdhet och konstnärlig frihet. Sen kan man problematisera: Vems konstnärliga frihet? Konstnärernas eller teaterchefens? Jämställdhet för vilka? Åskådarna eller kultureliten? (Varför är kvinnor publikmajoritet på teatrar styrda av män?) En falsk motsättning mellan jämställdhet och konstnärlig frihet kan dölja att någon är rädd att förlora makten. Det finns motsättningar mellan politiskt korrekta teorier och konstens verklighet. Men man behöver inte godta könsmaktordning som mer än en nyttig hypotes för att se att teaterns verklighet mår bra av jämn könsfördelning. Kungliga Operan spelade 4 operor av kvinnliga tonsättare på 230 år. Nu arbetar 4 kvinnliga tonsättare samtidigt på nya operor för oss. Inte kvotering - bra projekt!

Den feta biten kom inte med och jag vill inte i efterskott misstänkliggöra redaktören - svaret var längre än de 500 tecken vi hade till förfogande. Men så småningom förstod jag att mitt rungande nej var - hur konstigt det än låter - "fel" svar. Ett seminarium på teaterbiennalen fick mig att inse att "rätt" svar hade varit "ja, det finns en motsättning mellan jämställdhet och konstnärlig frihet" eftersom jämställdhet a priori är överordnad alla andra diskurser. (De flesta såg fullständigt allvarliga ut - av förskräckelse eller övertygelse - när en person som är särskilt anställd för att anpassa en av våra teaterhögskolor till dagens retorik talade om vikten av att "köna" ord som riktning och undertext...) "Konstnärlig frihet" blir då enbart en strategi för dem som är emot jämställdhet,  som vill slippa jämställdhetsarbete med den konstnärliga friheten som förevändning. Paranoian hos de politiskt korrekta gör en stum. Den ironiska slängen i mitt svar mot oftast manliga chefer, som hycklar jämställdhetsiver eller förklarar att jämställdhet skulle hota (deras) konstnärliga frihet, faller alltså rasslande på historiens skräphög.

Senare under sommaren blir jag ännu klokare, när Carina Rydberg - alltid välgörande inkorrekt - tar den förgripliga Frida Muranius i försvar. Frida har använt sin konstnärliga frihet till att skriva en låt som heter Dunka mig gul och blå och får en hit. Då visar PC-automaterna sina rätta ansikten och går till attack; alldeles jämställt dessutom... Frida är sexist, förstås! För en ung kvinna från underklassen är den konstnärliga friheten i högsta grad underordnad medelklassens överordnade jämställdhet...    

Kultur för DN Kultur?

Varje år vid den här tiden är t.ex. Frankrike, Nederländerna och Tyskland liksom ett stort antal andra länder närmast nerlusade av musik- och teaterfestivaler och andra kulturevenemang av både dignitet och kvalitet. När DN Kultur vill rekommendera sina läsare "kulturevenemang i världen just nu" blir det en nederländsk musselfestival, nationaldagsfyrverkerier i Singapore, film under stjärnorna i Sydfrankrike, en digitalfestival i Brighton och Fuck Parade i Berlin. En fingervisning om vad vi ska få läsa om under säsongen på det som en gång var landets förnämsta teatersida eller en skattning av vilken nivå den internationella kulturbevakningen behöver hålla? Kommentarer överflödiga. När fick DN:s läsare senast en seriös bevakning av Avignon, Bayreuth, Glyndebourne...?  Mindre kända evenemang av hög kvalitet att förtiga. Det är inget fel på musslor och fyrverkerier eller annan populärkultur men de behöver inte support från kulturredaktioner som  slappar på i en postmodern värderingsfrihet vars bästföredatum gick ut senast 2000.