Idag har vi begravt Lennart Mörk, konstnären och scenografen. Vi var förutom släkt och vänner en så ansenlig skara ur det svenska teaterlivet som man kan få ihop på en måndag då bara Operan repeterar. Död är inget ord som passar in på Lennart, som jag tror jag skrev i runan på Operans hemsida. Det kändes självklart att begravningsdagens hela iscensättning gick från den första höstmorgonens överraskande kyla till sol mellan trädstammarna på Skogskyrkogården när vi följde Lennarts kista ut ur kapellet för att sänkas i jorden i ett regn av blommor. Sorgligt, ja, att man aldrig mer får träffa denne så nästan barnsligt levande man, alltid sprudlande av idéer och åsikter. Lika generös som trolös som en varmhjärtad men klarsynt skådespelerska anmärkte vid begravningskaffet i Dramatens marmorfoajé.
Men det är knappast tragiskt att sjuttifemårig få ryckas bort mitt i språnget så att säga, i full verksamhet med två produktioner. Snarare nästan privilegierat. År av overksamhet, kanske sjukdom, hu, nej, av två onda ting måste denna plötsliga bortgång ändå varit det skönaste. Men död är ingen egenskap som fäster vid Mörk, barnslig och vis man i ett.
Den här sommaren har inneburit många förluster, mer eller mindre nära, mer eller mindre gemensamma inte bara för en krets, en bransch, utan i flera fall för oss alla eller på tvärs över gränser och generationer. Nationalidoler som Povel Ramel och Lars Forssell; Ingmar Bergman, av formidabel betydelse och påverkan men nästan mer älskad och kanske bättre förstådd i Latinamerika eller Östeuropa än här hemma; på min arbetsplats den gamle kostymchefen Börje Edh, mätt på år och med redan på John Forsells tid, men också den bara 52-åriga sångerskan Hilde Leidland - grymt - halvannan månad efter hennes sista premiär; radiokollegan Agneta Myreberg; nu Lennart Mörk, som jag aldrig arbetat med men mött otaliga gånger och fört oändliga samtal med under fyra decennier av teater; internationellt de stora sångerskorna Regine Crespin, Teresa Stich-Randall och Beverly Sills som följdes åt på mindre än tio dagar i mitten av sommaren efter en vinter då av våra egna äldre Margareta Bergström, Siw Ericsdotter, Inga Sundström och Jerker Arvidson lämnade det jordiska. Och låt oss inte glömma - på en helt annan plats i vårt pantheon - Git Gay, som jag vid späd ålder såg sjunga "Där de stora torskarna gå" i galaklänning med fiskstjärt, och Alice Timander, som räddade premiären på Bergmans Rucklarens väg för mig genom att rycka in och laga min mammas avbitna framtand...
Under ett telefonsamtal för några dagar sedan med en jämnårig polsk vän och kollega, som regelbundet återvänder till Sverige, gick vi igenom nästan alla namnen. Vi hade ju något att säga om de flesta. Om Crespin lika väl som om Bergman eller Mörk. Så avbröt hon mig plötsligt: Men, Stefan, det är vår ungdom som försvinner. Just det. Kunde inte sägas grymmare. Livet kan vara en plåga ibland men det är alltid för kort.
Comments