I våras frågade Teaterförbundets medlemstidning Akt fyra personer - Benny Fredriksson, Gunilla Orvelius, Caroline Rauf och undertecknad - om det finns en motsättning mellan jämställdhet och konstnärlig frihet. Stockholms stadsteaters chef och jag svarade naturligtvis nej - det är naturligtvis en falsk motsättning. Självklart finns ingen konstnärlig frihet utan jämställdhet. Innan redaktören strök ned mitt svar löd det såhär:
Svaret är nej. Det finns ingen motsättning mellan jämställdhet och konstnärlig frihet. Sen kan man problematisera: Vems konstnärliga frihet? Konstnärernas eller teaterchefens? Jämställdhet för vilka? Åskådarna eller kultureliten? (Varför är kvinnor publikmajoritet på teatrar styrda av män?) En falsk motsättning mellan jämställdhet och konstnärlig frihet kan dölja att någon är rädd att förlora makten. Det finns motsättningar mellan politiskt korrekta teorier och konstens verklighet. Men man behöver inte godta könsmaktordning som mer än en nyttig hypotes för att se att teaterns verklighet mår bra av jämn könsfördelning. Kungliga Operan spelade 4 operor av kvinnliga tonsättare på 230 år. Nu arbetar 4 kvinnliga tonsättare samtidigt på nya operor för oss. Inte kvotering - bra projekt!
Den feta biten kom inte med och jag vill inte i efterskott misstänkliggöra redaktören - svaret var längre än de 500 tecken vi hade till förfogande. Men så småningom förstod jag att mitt rungande nej var - hur konstigt det än låter - "fel" svar. Ett seminarium på teaterbiennalen fick mig att inse att "rätt" svar hade varit "ja, det finns en motsättning mellan jämställdhet och konstnärlig frihet" eftersom jämställdhet a priori är överordnad alla andra diskurser. (De flesta såg fullständigt allvarliga ut - av förskräckelse eller övertygelse - när en person som är särskilt anställd för att anpassa en av våra teaterhögskolor till dagens retorik talade om vikten av att "köna" ord som riktning och undertext...) "Konstnärlig frihet" blir då enbart en strategi för dem som är emot jämställdhet, som vill slippa jämställdhetsarbete med den konstnärliga friheten som förevändning. Paranoian hos de politiskt korrekta gör en stum. Den ironiska slängen i mitt svar mot oftast manliga chefer, som hycklar jämställdhetsiver eller förklarar att jämställdhet skulle hota (deras) konstnärliga frihet, faller alltså rasslande på historiens skräphög.
Senare under sommaren blir jag ännu klokare, när Carina Rydberg - alltid välgörande inkorrekt - tar den förgripliga Frida Muranius i försvar. Frida har använt sin konstnärliga frihet till att skriva en låt som heter Dunka mig gul och blå och får en hit. Då visar PC-automaterna sina rätta ansikten och går till attack; alldeles jämställt dessutom... Frida är sexist, förstås! För en ung kvinna från underklassen är den konstnärliga friheten i högsta grad underordnad medelklassens överordnade jämställdhet...
Comments