En ansenlig del av det sena 90-talets somrar tillbringade jag i Rättvik, sysselsatt med att regissera Dalhallas hittills enda egna originalproduktion, kompaktversionen av Wagners Ringen. En plats i valberedningen för vänföreningens styrelse under ett antal år fram till i våras har inte känts som någon riktigt bra avslutning på denna relation. Lojalitet med de fåtaliga nya som vi lyckades få in i organisationen har hindrat egna offentliga reaktioner. Men nu bubblar det ordentligt ur det superakustiska kalkbrottet när den siste ordförande som jag var med om att föreslå inte skräder orden om varför han tog sin mats ur skolan efter några månader. Jan Rydh säger bl.a. i Dalarnas Tidning att han "trampade på en del ömma tår med mitt angreppssätt på Dalhallas problem, men jag kan inte acceptera att jag som ordförande får förhållningsorder av ett dotterbolag vilka jag får och inte får prata med". I uppsägningsbrevet skriver han att han "uppfattar att styrelse och ledning saknar insikt om att en mycket stor förändring måste till för att säkra Dalhalla som operacentrum. Nuvarande resurser, arbetsformer och organisation är helt otillräckliga." Väl rutet, Rydh.
Åtminstone min avsikt med att få Rydh som ordförande var att han i nödvändig omfattning skulle trampa på en del tår. Det är naturligtvis en anomali att ett dotterbolag försöker styra moderbolagets styrelse. Sedan handlar det naturligtvis om den enda visionären i sammanhanget, grundaren Margareta Dellefors. Att hon och hennes motståndare hade ingått en förlikning betyder ju inte att Rydh skulle avstå från att samarbeta med Dellefors, som bl.a. var nyckeln till de bidrag som en stor svensk-amerikansk sponsor nu i stället lät gå till Opera på Skäret. Faktum kvarstår - Rydh hoppade av, någon ny likvärdig kandidat finns vad jag vet inte och antagligen vill man från de krafter som sedan åratal styr i brottet inte heller ha en så stark person. (Mitt andra förslag var Ingrid Dahlberg men den f.d. landshövdingen var tydligen också för kontroversiell...) Och Dellefors är hittills den enda konstnärliga ledaren som gett Dalhalla profil, fått upp en originalproduktion som kunde spelas tre säsonger med god beläggning och visste att sluta för bägge parter fördelaktiga överenskommelser med gästande östeuropeiska operahus så länge det fortfarande var möjligt.
Nu upprepar man år efter år den del av Dellefors koncept, som handlade om gästspel av och samarbeten med baltiska operascener - mycket smart 1997! - men med allt sämre konstnärlig och ekonomisk utdelning. Den utmärkte Rydh kommer väl inte tillbaka, Dellefors har flyttat från trakten, Operan har tillsvidare lagt framtida samarbeten på is, publiken minskar och nu ska man be alliansregeringen om pengar till den del av verksamheten som skapat dess profil men som man inte klarar att driva. Puh.
Dalhalla har fortfarande en enastående potential som seriös sommaropera - förutsatt att man får en helt ny konstnärlig och administrativ ledning. Inte som nu en ny organisation som ska ge en mängd parter saftkalasrättvisa. Storstädning i brottet, tack!
PS Snart kommer Dellefors bok om åren med Dalhalla - hoppas tårna ömmar fortfarande - det kan bli en minor classic om svensk kulturliv utanför institutionerna.
Comments