Så fick vi inte behålla honom heller, den väldige från Modena. Alla har dött för oss denna sommar - vart vi än vänder oss - Bergman, Ramel, Forssell - i operans värld Sills, Crespin, Stich-Randall, nu Pavarotti. Visserligen sjöng ingen av dem längre men de hade kunnat få njuta sitt otium litet längre och utan för mycket sjukdom och åldersbesvär så mycket som de skänkt sina lyssnare.
Mitt första minne av Pavarotti är från mitten av 60-talet, en välsjungande men bortkommen jättebaby i kortbyxor och tyrolerhatt. Han föreställde Tonio i Donizettis Regementets dotter på Covent Garden, på franska med taldialoger, väl att märka. Publiken var roat överseende. Den stora stjärnan Joan Sutherland for omkring i full Jenny Lind-kit och slog på trumma till sina svindlande kadenser. Men när det var dags för den tafatte hjältens aria i valsrytm med ett oändligt antal höga C bar publikens nyss påkomna kärlek i form av spontana utrop och applåder den unge tenoren över alla vokala fällor och svårigheter. Och i takt med att hans självförtroende syn- och hörbart steg där inför oss, fylldes teatern av en röst och ett konstnärstemperament där generositet bara var förnamnet.
En vinterkväll i början av 70-talet bytte La Scala i sista minuten Strauss Salome (finkultur i Italien) med Gwyneth Jones under Karl Böhm mot en avdammad La favorita (också Donizetti) med en rad lokala storheter. En missnöjd publik hade redan från början bestämt sig för att ge de oskyldiga artisterna som hoppat in ett helvete och kvadda föreställningen. Nu riktade sig inte missnöjet mot just Pavarotti personligen men när han gjorde ett litet litet fel i sin första aria bröt stormen ut. En kvinna i min loge höll på att kasta sig över bröstvärnet medan hon till tenorens försvar ropade på skorrande lombardisk dialekt "Ma è cattarrroso il poverrrrino" = "Men han är förkyld, stackarn". (Aristokrati och underklass i Milano har samma sydskånska rrr---). "Ecco la mamma" - "No, l'amante" skrek häcklarna på parkett och galleri och visslade ännu mer. Då såg den i flera avseenden redan ganske store tenoren faktiskt rädd ut. Under mezzosopranens stora aria - som möttes av oförskämdheter och buanden - stod tenor och baryton i kulissen, synliga från min sidoplats , korsade sig och höll varandra i handen som små skolpojkar som ska in till rektorn. Men också den kvällen sjöng Pavarotti oförglömligt vackert i sista akten för en publik som inte ville lyssna på en föreställning som ingen ville se.
Var han den störste ? frågade mig den mycket unga Ekoreportern som rusade in här i morse med bandspelaren laddad och mikrofonen i handen. Vad svarar man på det? Musik är ingen sport. Han dyrkade Jussi Björling, svarade jag. Och försökte berätta om hur tåren i rösten verkade på lyssnaren. Hur den utomordentligt skicklige och i sina olika repertoarer - han sjöng Mozart alldeles utmärkt också - på olika sätt stilkänslige tenoren alltid hade en ton av "mamma! (eller för den delen pappa! storebror! älskade!) kom och lyft upp mig! trösta mig! älska mig! hör du inte att jag ropar på DIG!" Och det var alltid oemotståndligt - precis som hos Caruso, Joseph Schmidt, Gigli, Jussi, alla de bästa tenorerna, dom där som får lyssnarna att njuta lika mycket av Nemorinos "gömda tår" som av "O sole mio".
Dom där dj-a änglarna har det bra! Vilken konsert dom får i himlen i år, när Sills och Pavarotti sjunger hela operarepertoaren i duett, Stich ger dem Bach så de tiger och sen tar väl Crespin en vällustig offenbachare som extranummer så seraferna rodnar.