Den är färdigsmidd! - några barnmorskeanteckningar första dagen efter...

Naturligtvis kunde man skriva en bok om arbetet med den nya uppsättningen av Wagners Nibelungens ring på Operan med Staffan Valdemar Holm, Bente Lykke Möller, Gregor Bühl och de andra. Särskilt om man kan berätta om hur det lätt inte alls kunde ha blivit av eller från början getts en helt annan inriktning. Men morgonen efter Ragnaröks premiär får det räcka med en marginalanteckning. När man som jag hört Wagner och Wagnersång med stigande medvetenhet i nu femtio år är man tacksam om de ledande sångarna - förutom att göra helst storartade rollprestationer - sjunger offensivt och gör kloka strategiska val. Offensivt för att publiken inte skall tro att den skall tillbringa kvällen med folk som är rädda för sina överväldigande uppgifter. Kloka strategiska val för att bespara sig själva och sina lyssnare lidande, nu eller senare. Låter det småttigt inför Wagners kosmiska anspråk? Nej, i förhållande till verkens krav och omfattning är det måttfulla men alls icke lätt uppfyllda önskningar. Och föreligger inte förutsättningarna kan det bli rent skrämmande. Katarina Dalayman, Lars Cleveman (som sjöng sitt parti för tredje gången på en vecka), Hans Peter König pch flera andra har sångpartier som kan göra lyssnarna saliga eller få dem att hålla för öronen. Nu uppfyllde de alla krav på offensiv och klok strategi. Och gjorde dessutom med brio det mesta som de, regissören och dirigenten kommit överens om. "Världsklass" kändes i sammanhanget som grundkurs... Regissören erfor väl i går kväll inte bara tillfredsställelse utan också våldsamma abstinens- och bortstötningskänslor, naturliga efter fyra år med ett av världsdramatikens stora monument. Dramaturgen - som vägrar bli för djup i Wagnersammanhang - är mest munter och glad över att ha fått göra sina majeutiska insatser i det här gänget. Och på köpet lärt sig styckena litet bättre...