Kultur

Konst och politik - i Sonjas bokhylla

Med bara sex år i folkskolan var Sonja, min mor, ändå eminent läskunnig. Under ett hårt liv fyllt av (underbetalt) arbete samlade hon ändå på sig några hyllmeter böcker, mest svenskt, lyrik, arbetarförfattarna, klassiker, nobelpristagarna, politik, biografier, samhällslitteratur. Den "goda" litteraturen var den konst som var lättast tillgänglig över de klassgränser som skulle brytas ned. Typiskt för hennes bakgrund och generation. Den lilla boksamlingen har jag klokt nog hållit samman sedan hon gick bort för 22 år sedan, inte blandat med mina egna böcker efter titlar och ämnen. Och det är till dom hyllorna jag går när Nathan Shachar skriver i sin DN-krönika om Josef Kjellgren - tomhänt och oberömd proletärförfattare med stor nyfikenhet och noll självömkan. Så långt vi kan komma från dagens megalomana psykopater i branschen. Shachar talar om hans Spansk Odyssé - nej, den har jag förstås inte, men bland Sonjas böcker står Pank och fågelfri, Folket i Bilds förlag 1941, en samling av Kjellgrens reseberättelser. Har jag läst den någon gång under min uppväxt? Minns inte. Nu ska det bli av.

Kjellgren får mig att tänka på Erik Asklund, en annan författare ur ungefär samma krets och årgång. I sin ungdom - dvs innan jag blev till - hade min mor Sonja på fritiden sökt sig till inte bara tidens typiska författarmöten och föredrag hos bildningsförbunden utan också till några litterära klubbar, där hon en gång faktiskt mötte Brecht (smutsig under naglarna, sa hon) och blivit bekant med ett antal jämnåriga riktiga författare. Det här måste ha varit på 1940-talet och själv drömde hon om att skriva. Hon blev följd hem och kysst i porten av Erik Lindegren men han fick inte följa med upp.

En dag i mitten av 1960-talet ville mor att jag skulle komma från högskolan - vi som läste litteraturvetenskap nomadiserade då runt Observatoriekullen - till ABF-huset vid Sveavägen, där hon då hade något slags påhugg som kursvärdinna eller liknande. Hon hade stämt möte med Erik Asklund, som hon nu hade mött för första gången på många år. De skulle träffas på kaféet ovanför Sveagalleriet. Jag var nödbedd, inte särskilt intresserad, minns att jag betraktade dem på avstånd samtalande vid ett bord. Minns inte om jag gick fram och hälsade - någon hyfs hade jag väl - men i min bokhylla finns ett exemplar av Livsdyrkarna från 1963 med dedikation till mig från författaren. Har jag inte läst den heller?

En del av mitt generationsuppror bestod i att inte intressera mig för proletärförfattare, de fem unga eller fyrtiotalets lyriker, alltså för mammas bokhylla. Nej, det var Nutida Musik, Moderna muséets New Yorkkvällar och experiment i alla konstformer som gällde innan 1968 slog till. Min mor och den några år äldre författaren talade väl om något som hänt ett kvartssekel tidigare, då de var unga. Ingen romans, nej, nej, de hade varit som man sa bekanta, kamrater. Jag minns stämningen i det halvtomma, modernistiska 60-talskaféet med de stora glasrutorna. Och Sonja ville väl gärna presentera mig för en riktigt författare. Kanske visa att också hon hade vad man idag skulle kalla "kulturellt kapital". Hursomhelst såg de fina ut där de satt och samtalade, Sonja och hennes gamle kompis Erik från längesen.

I måndags stod jag på en begravning och talade med en jämnårig men vacker skådespelerska, ja, en av alla som var där. Just vi två har aldrig varit tillsammans - oavsett vad en äldre kollega svartsjukt hävdar - men vi påminde varandra om att vi känt varandra i trettioåtta år. Har vi en chans att jobba ihop igen? Vi är inte sentimentala men det är höst och livet ÄR förbannat kort. Hennes dotter skulle blivit generad som jag var där utanför ABF-huset för mer än fyrtio år sedan. Nu måste jag läsa både Kjellgren och Asklund. Och vem vet vad som härnäst blir aktuellt ur Sonjas bokhylla? Finns det tid?

Små språkligheter = konst och politik?

Sveriges grundlag är "könsmässigt mossig" tycker Lenita Freidenvall (kan man heta så? i en roman  skulle ett sånt namn signalera att något satiriskt) liksom f.d. kulturminister Marita Ulvskog och vill arbeta igenom lagtexterna så att man "har förstått att mänskligheten består av två kön". Frånsett att många seriöst ifrågasätter det påståendet (tre, flera, skiftande...) så är väl själva idén med likhet inför lagen att den avser alla frånsett pronomen? Och nu råkar det vara så att de flesta språk använder maskulinum när man vill vara könsneutral. Tufft, men så är det. Così fan tutte avser bara kvinnorna, tutti skulle vara alla. Eller grammatiken också ett exempel på över- och underordning?

En som bestämt sig för det men med klassmässiga förtecken är redan konkade (?) Machos andreredaktör (snacka om underordning!) Inti Chavez Perez som inte bara vill ha könsneutrala pronomina utan också menar att all formlära och syntax är förtryck. När han och hans Latifehkrets gör det torftiga språket till norm spottar de också på alla generationer av föräldrar (mina t.ex.) som menat att social emancipation gått via god utbildning. Att slå den härskande klassen på dess egen kulturella mark, helst ta över den med stor överlägsenhet, inte minst i språkbehandlingen. Själv vet jag vad t.ex. min mor menade om detta, samma som tusentals föräldrar bland dagens invandrar som vill att deras barn ska erövra en ny kultur. Chavez Perez spottar på henne, på hennes förvärkta händer som var en förutsättning för min utbildning och som jag aldrig kunde betala tillbaka , och han spottar på de föräldrar från Anatolien eller Somalia som idag sliter och kämpar för att ge sina barn en bra utbildning. Macho slåss för rätten att förbli ovetande, skriver Paulina Neuding i SvD. Min gamla sossemamma skulle hållit med henne. Och tillagt något om hur många generationers (klass)kamp som krävdes för att lille Inti skulle få det privilegiet.

Då kan det förefalla mer harmlöst med den de breda ääää- och öööö-ljudens utbredning som jag blir lika irriterad över som Catharina Grünbaum. Var kommer de ifrån? Öööschtergööötland och Väääschtergööötland? Provinsiella är de hursomhelst och djävligt fula. Att huvudstadens medelklassungdom anammar dem förklarar CG med ett föräldrauppror. Jo, i min generation finns det herrar förlåt killar (inte så många tjejer), nu i 60-årsåldern, som i protest mot föräldrarna från Liiiidingö och Djurzzzholm och alla fåniga överklasskamrater lade sig till med ett hemmagjort, mer proletärt, södertonfall, som skulle göra dem mer "arbetarklass". Med bl.a. nasala e i stället för ä plus rysligt mycket svordomar. För mig som kom från arbetarklassen var det obegripligt att göra sig till så - så pratade mest A-laget på Söder och dom jobbade väl inte så mycket. Och svordomar och könsord - som mina manliga släktingar uteslutande använde i exklusivt manliga miljöer, aldrig hemma eller inför fru & barn om dom inte var på väg utför - det fick jag passa mig för. Om jag som "fick studera" pratade så skulle enligt klara arbetarklassvärderingar allt min ensamma mammas slit varit förgäves och jag hade lika gärna kunna blivit en vanlig jobbare, inte släktens förste student...  Och vad gäller modärna äää-are och ööö-are i min närmaste omgivning så brukar det ha en viss effekt på dom att berätta att det är komiskt att låta så, minst lika komiskt som "nesan i vegen" - när man är ung har man inte så mycket humor och löjlig vill man absolut inte vara...