Kultur

Borgerliga damer (?) och blygsam (?) författare - Stefan ligger sjuk och bloggar bara litet ...

Efter att ha varit i London och hållit föredrag om svenska sångare (och sett en skandalöst dålig Carmen regisserad av Sally Potter, hon som en gång gjorde en så bra film av Woolfs Orlando..) blev jag förkyld och måste inta sängläge. Men nu är det alldeles för längesen jag bloggade så det blir några rader.

Hade jag varit arbetsför hade jag ikväll gått på redaktionsmöte på Teatertidningen men i stället lyssnar jag på P1 Kulturs program om 70-årige Björn Runeborg. Enträgen romanförfattare och en av Sveriges mesta radiodramatiker. Kanske inte så mycket under de sex år då jag var radioteaterchef.  BR tillhörde en grupp svenska dramatiker som ansågs regelbundet förtjäna ett beställningsarvode oavsett om de på sistone kommit in med något förslag som verkade utvecklingsbart. Jag och vårt dåtida dramaturgiat kunde - ofta - tänka oss mer upphetsande saker. Men BR överlevde oss. Om han är en doldis, vilket intervjuaren oavbrutet envisades med, måste han vara den mest läste och avlyssnade av okända författare. Hans karga framtoning kan verka torr och hans uttalade brist på pretentioner just pretentiös men hans ointresse för att se tillbaka på en väldig produktion är sympatisk. Ingen kan anklaga denne minst av allt ytlige man för illusioner om att ha skrivit för evigheten.

Synd bara att redaktören inte hade kläm på Runeborgs kärlekshistoria med Kjerstin Dellert. Ja, det trodde ni inte! De möttes på Capri och ljuv musik uppstod samt kärlekspoesi. Sopranen numera teaterdirektören Dellert beskriver den vältaligt i sina memoarer - med diktcitat och BR:s bara överkropp som fotobevis. När jag en gång utbrast att det var väl den minst troliga romansen inom svensk teater - underförstått "var han inte tråkig?" - svarade Dellert med en varm glans i blicken "Han var ju så snygg!" Hur P1 sedan kan vara så nonchalanta mot lyssnarna att de hoppar avannonsen så att man inte får veta vem den sediga intervjuaren var, det är värt en särskild utskällning av radioledningen.

Men allt är inte ödmjukhet och gammal kärlek. Två borgarkäringar har utmärkt sig i veckan. Den ena jagas av ett drev - Ulrika Schenström, för mig en doldis men tydligen den högst uppsatta statstjänstemannen i riket just nu - så länge det varar. Jag missunnar henne inte att trösta sig med ett glas eller två utanförtjänsten och det är så genomskinligt att alla bara vill basha Reinfeldt med hans nöjeslystna högra hand. En ny avgång eller bara en liten time-out skämmer förstås den borgerliga regeringen. Men efter att ha sett ett par bilder på damen - en illröd mun på vad Charles Dickens brukade kalla ett vetemjölsansikte samt det där nu-tar-vi-rubbet-och-det-ska-ni-ge-fan-i-uttrycket, som är vanligt bland många av dagens karriärister - så undrar jag varför ingen frågat TV4:s Anders Pihlblad hur han över huvud taget kunde tänka sig att pussa på henne? Om dom inte har en "relation". Mutade han henne med vin eller hon honom med kyssar? Eller tvärtom... Men kvinnors utseende är tabu för den politiskt korrekte. Och män - även plufsiga - har alltid kunnat dra nytta av att makt (för många) är sexigt. Så i jämställdhetens namn...

Borgarkäring nr 2, Susanna Popova, är ibland en slagkraftig debattör men läs noga igenom detta - apropå Peter Bratt i tisdagens SvD: "Det som är så rörande med Peter Bratt är att han är så ohjälpligt fast i de värderingar om sanning och hederlighet som är hans borgerliga arv. Dessa kan inte hans ... önskan att vara en del av vänstern ta kål på." Att sanning och hederlighet skulle vara förbehållna eller ens särskilt utmärkande för "borgare" var för mig en nyhet. (Att inte ljuga och göra rätt för sig får man lära sig i arbetarklassen också.) Och kanske ännu mindre övertygande samma dag som Schenström avgår efter offentligt fraterniserande med en journalist (åklagaren tycks mena bestickning) och hennes efterträdare omedelbart avslöjas som svartbyggare... Popovas vinklar bedrar ibland även den vidsynte läsaren men här avslöjar hon sig som som en lika enkel som konservativ inpiskare..   

Motståndet fortsätter - biblioteksgerillan växer eller den hoprullade parken

Ropa inte hej förrän... o.s.v. men i SvD pågår en stillsam men kraftfull uppmarsch av talföra motståndare till vandaliseringen av Asplunds stadsbibliotek med omnejd. Senaste rekryten till denna lovvärda upprorsrörelse är Ultuna-professorn och landskapsarkitekten Thorbjörn Andersson som inte ens riktigt gillar Asplunds "hattask på en tårtkartong". Var det Operan eller Dramaten som i decennier skälldes för "cigarrlåda" i "gulaschstil" och nu är de omistliga klassiker i gatubilden även för stadsbor som aldrig vågar sig in. Alltnog, Andersson gör i stället för knäfall för själva husets skönhetsvärlden en pricksäker analys av Observatorielundens kvalitéer som sista krön på den delvis bortsprängda Brunkebergsås som ändå är så fundamental för Stockholms topografi. Och frågar högst relevant vad det är för en "park med hundraåriga träd som låter sig rullas undan, skopas ur, rullas tillbaka" och sedan fortsätta "leva som om ingenting hade hänt". Just det. Så klokt. Genomskåda de fejkade bilderna av hur detta skulle kunna gå till.

Hoppas inte Thorbjörn Andersson blir sist i den rad av kloka personer som protesterat mot de arroganta folkefienderna Inga Lindsjö, Per Kallstenius och Ingela Lindh (inte Lind i DN) och deras megalomana vision av stadsbiblioteket som kulturell galleriaförlängning och miljöförstöring. Skrota tävlingen. Bygg ett nytt bibliotek någonstans där det saknas kulturinstitutioner och nydanande arkitektur. Med internet kan text och bild och hela böcker skickas på en sekund mellan flera huvudbibliotek, filialer och låntagares hemdatorer. Offra inte Observatorielunden och åratal av Vasastadsbornas liv för några politikers och institutionschefers hybris.

Och när bibliotekseländet stoppats går vi vidare med den galleria som hotar Odenplan, Vasastans hjärta, och såväl boende som dagens affärsidkare. Var sover Alternativ Stad ? Varför tar inte City, Metro, m.fl. de boendes och de lokala företagarnas parti och skriver varje dag om detta ?   

Mona som exorcist och Maud som julgran - bra talskrivare men en usel(?) stajlist...

Djävulen syns i detaljerna hörde jag i morse Mona Sahlin inleda med återfunnen "olofpalmesk" ettrighet i retoriken - hon måste ha bytt talskrivare - och så slaktade hon ännu något av alliansens  muntra anslag mot en eller annan särskilt svag grupp ur det folk av arbetsovilliga understödstagare som röstat fram dem för att bli av med maktfullkomliga sossar. Ur askan i elden är ett annat ordspråk som stämmer rätt bra på den svenska valmanskåren just nu. Men - som ett annat självlysande talesätt lyder - den som vill äta med djävulen (Reinfeldt?) får ha lång sked. Längesen man hörde en svensk  partiledare satsa så mycket syra i munlädret. Härligt. Mer vitriol i munhuggningen. Har hittills inte väntat mig något av Mona eller hennes talskrivare, allra minst ordspråk som insinuerar att Anders Borg med hästsvans och ring i örat skulle vara Satan själv. Trots kristet alibi i regeringen. Exorcism kanske hjälper ?

Men detta var i radio innan jag sprang till jobbet för ett möte med en av Operans kampanjledare - på hugget om säljfaktorer i kommande produktioner. (Ni hör att vi hänger med där också.) Inte förrän på kvällen såg jag hur den nu rätt strikt uppsnofsade Monas kollega Maud Olofsson SÅG UT under partiledardebatten. En syn för gudar sa man förr med ett annat uttryck värt återuppståndelse i vårt spaka nyspråk. Såg ni att tant Maud först tågade mot riksdagen i allianskollegernas mitt iförd guldkjol - ja, guldtyg, i stora veck och bred som en lagårdsdörr - med rosa glitterblus över svällande barm ? Smaklöst ? Nej, supervulgo. Den stylisten har sina politiska sympatier någon annanstans än i centerpartiet. Rena sabotaget. Kan en julgran bli omvald ? Ens i det politiskt korrekta Sverige ? Så det är något i Sahlins retorik som inte stämmer. Djävulen bär ju som vi alla numera vet Prada.

Lessing 1965

Alla behöver inte kommentera det som alla talar om men jag har inte en enda bok av Doris Lessing hemma. Jag läser belåtet hennes historiett om katten Rufus i morgontidningen. Kollar min mammas efterlämnade boksamling, hon var ju också en "tiotalist" - nej, ingenting mellan Lampedusa och Lidman. Hursomhelst, 1965 skulle jag köpa en studentpresent till en kvinnlig kamrat, som tog studenten någon dag efter mig, och gick till bokhandeln i ABF-huset vid Sveavägen. För den intresserade expediten, en medelålders bildad man som vänligt uppmuntrade unga läsares besök i hans affär, beskrev jag vad jag ville ha - något alldeles extra. Jag hade en hög uppfattning om min kvinnliga kamrats litterära krav. När jag till slut fastnade för Doris Lessings The Golden Notebook blev han besviken och talade om för mig att den var raka motsatsen till vad han trott att jag letade efter: tung och trivial. Så kan det vara. Men jag köpte boken, jag hoppas Eva - så hette eller bättre heter min ungdomsvän - läste den, då eller senare, hon kanske har den kvar än idag. 42 år senare får författarinnan det pris som hennes läsare - till vilka jag alltså aldrig hört - velat ge henne sedan decennier. Ja, man vet vad man är men inte vad man kan bli, sa ugglan som hade varit bagardotter, om jag citerar Ofelia rätt ur minnet.

Nästan omöjligt att skriva om men jag kan inte sova annars

För en gångs skull kan jag inte sova om jag inte bloggar först. Om något som jag inte kan sluta tänka på. Medierna är fyllda av vittnesmål om hur jämnåriga sparkade ihjäl en 16-åring på Kungsholmen. (Och dessutom har SVT sänt en lika utmärkt som svårsedd dokumentär om  misshandel och mord i antiterrorismens tjänst.) Men ganska litet har skrivits och sagts om ett annat ohyggligt våldsbrott som ägde rum ungefär samtidigt. En rörelsehindrad man i 50-årsåldern blev torterad och mördad av tre nazistiska tonåringar, som tydligen besökte honom tre gånger samma dygn för att genomföra sina grymheter. I en kommentar har det hetat att anledningen var osämja mellan mannen och en av ynglingarna, i ett ekoinslag hörde jag en kvinna från någon myndighet tala om mördarnas grava personlighetsstörningar. Jo, tack, det var väl dagens underdrift.

Det som inte lämnar mig är den fasa som ingen vad jag sett förmått eller intresserat sig för att försöka beskriva. Hur mördarna, som tydligen hade fritt tillträde till offrets bostad (?) utan att någon utomstående såg eller hörde något, återvände två gånger för att fortsätta sin brutala misshandel och den sista gången för att fullborda sin gärning genom att med kniv ta livet av mannen som då redan var döende av tidigare skador. Mördarna var kallblodiga nog att gå hem och äta middag i den sista pausen och filmade naturligtvis också på dagens maner sin egen framfart och offrets dödskamp. För att lägga ut det på nätet eller bara för den närmaste vänkretsens uppbyggelse ? Vilken ohygglig död. Vilket ohyggligt sällskap i en människas sista stund.

Det här överträffar det mesta i sin genre. Försök sätta er in i offrets situation - hur han hjälplös kämpar för sitt liv, plågas, väntar - antagligen i besinningslös skräck - på att bödlarna ska återvända, antagligen svimmar av, vaknar av att tortyren återupptas och så slås ihjäl, förnedrad till och med i sin dödskamp. Han kunde inte kalla på hjälp eftersom han inte hade telefon, påpekade någon beskäftigt.

Självklart skall inte staten hämnas genom att ta liv men finns det ett för hårt straff för så  grova brott mot en medmänniska? Jag har i hela mitt liv varit en vänsterliberal i fråga om straff och kriminalvård, alltid sökt orsaker och förklaringar. Men jag kan inte se några omständigheter, några grava störningar, som kan ursäkta eller ens förklara någonting här. Eller rättare sagt - det slags förklaringar väger för lätt mot en enda människas lidande. Det finns - oavsett förövarnas ålder - inget för hårt straff för mördare som tre gånger går hem till en försvarslös människa och plågar ihjäl honom. Det är, vill jag hävda, ett brott av en helt annan avskyvärd dignitet än att låt oss säga skjuta någon på öppen gata. Men spåren förskräcker: För något år sedan blev en kvinna frikänd trots att det för alla tycks helt uppenbart att hon hällt kokande olja i halsen på sin dotters pojkvän. En hel familj av mördare skyllde uträknat på varandra och yngste sonen tog på sig ansvaret för mordet på sin systers vän. Skall de här mördarna också slippa undan ?

Skål för en modig regissör

Den 28 juli skrev jag här om den då nyss bortgångne regissören George Tabori. Här mest känd som Viveca Lindfors man, i övriga Europa som stor teaterpersonlighet, framstående regissör. Hans Medea på Kammerspiele i München 1985 och tio år senare hans Moses och Aron med de förenade Leipzig- & Weimar-operorna hör till mina stora teaterupplevelser. Nu hittar jag äntligen en liten nekrolog i bladet. Men inte på DN:s eller Svenskans kultursidor utan - osignerad och mest avskriven från The Times - på den förstnämndas familjesida, Dödsfall/Utlandet är den glada rubriken.

Och Tabori var en glad fan, född samma år som min mor som nu varit död i 22 år, alltså 1914. De beundransvärt intelligenta och känslostarka föreställningarna som jag minns var alltså gjorda av en man mellan 70 och 80, som då nyligen återvänt till verksamheten som regissör. Efter många år som dramatiker, författare, ibland skådespelare. Och det var knappast några gammelmansverk, nej, fyllda av liv och energi - och stor klokskap.

På två och en halv månad har varken DN:s eller Svenskans teaterredaktioner lyckats få ihop några rader - kanske inte ens försökt? Kommer de inte ens ihåg den lika beklämmande som roliga Min modiga mor, en stor framgång och spelad här senast för mindre än tio år sen? Jag höjer mitt glas i natten för mannen som undkom förintelsen för att ett halvt sekel senare bli en av Tysklands bästa regissörer. Skål, George, jämnårig med min mamma, hälsa henne när ni flyger förbi varann, du känner ju igen "en modig mor" om du ser en...

PS Du kan hälsa Viveca också, rätt modig hon med. Vi gjorde ett radioprogram i New York en gång, jag hade blivit förvarnad om hennes nedsatta hörsel men som många lomhörda hörde hon exakt det hon ville höra. Men det är en annan historia.