Alla behöver inte kommentera det som alla talar om men jag har inte en enda bok av Doris Lessing hemma. Jag läser belåtet hennes historiett om katten Rufus i morgontidningen. Kollar min mammas efterlämnade boksamling, hon var ju också en "tiotalist" - nej, ingenting mellan Lampedusa och Lidman. Hursomhelst, 1965 skulle jag köpa en studentpresent till en kvinnlig kamrat, som tog studenten någon dag efter mig, och gick till bokhandeln i ABF-huset vid Sveavägen. För den intresserade expediten, en medelålders bildad man som vänligt uppmuntrade unga läsares besök i hans affär, beskrev jag vad jag ville ha - något alldeles extra. Jag hade en hög uppfattning om min kvinnliga kamrats litterära krav. När jag till slut fastnade för Doris Lessings The Golden Notebook blev han besviken och talade om för mig att den var raka motsatsen till vad han trott att jag letade efter: tung och trivial. Så kan det vara. Men jag köpte boken, jag hoppas Eva - så hette eller bättre heter min ungdomsvän - läste den, då eller senare, hon kanske har den kvar än idag. 42 år senare får författarinnan det pris som hennes läsare - till vilka jag alltså aldrig hört - velat ge henne sedan decennier. Ja, man vet vad man är men inte vad man kan bli, sa ugglan som hade varit bagardotter, om jag citerar Ofelia rätt ur minnet.
Comments