Tonsättarfestivalerna på Stockholms konserthus brukar höra till årets omistliga kulturevenemang. Rätt oberoende av vad man personligen tycker om den ene eller andre utvalde kompositören har de hittills varit på en nivå där en bred presentation alltid fördjupar upplevelsen. Lite oroväckande var det ändå förra torsdagen när Stefan Forsberg, Filharmonikernas och Konserthusets framgångsrike och sympatiske chef, äntrade dirigentpulten i invigningskonsertens början och förklarade att han var helt förälskad i årets tonsättare, den i USA bosatte kinesen Tan Dun. Man talar ofta om hur viktigt "tilltalet" vid konserter med seriös musik är för en publik som inte växt upp med konsertkoderna. Men man får väl förutsätta att arrangören har valt ett program som den gillar och vilken publik vill bli pådyvlad åsikter om det man strax själv ska lyssna till ? En konsert är inget frälsningsmöte.
Sedan lämnade Forsberg över pulten till tonsättaren, som förklarade att här skulle det minsann inte bli mer prat än musik. Rätt oartigt mot den svärmande värden, egentligen. Men det hindrade inte Tan Dun från att ge minst en kvarts entusiastisk beskrivning av sin egen Water concerto, där han närmast recenserade det följande framförandet. Inklusive hejiga presentationer av t.ex. "our beauuuutiful Japanese percussionist Rika", som sprudlande hoppade upp och ner och vinkade, som en guide inför nyanlända chartergäster, innan hon och hennes lika översvallande glada kollegor demonstrerade Waterophonen - en sådan klingade i Teater 9:s Drömspel redan 1980 - och plaskade i vattenskålar. Jag hör gärna folk tala om sina verk men på en annan tidpunkt, i en annan lokal.
När Vattenkonserten äntligen fick börja visade den sig vara en bitvis intressant men ganska sövande mix av filmmusikklichéer, minimalism och en orientalism, som förvånar hos en asiatisk tonsättare. Ungefär samma gäller Papperskonserten efter paus, som föregicks av nästan lika mycket prat. Arbetet med papper, bl.a. i stora sjok från taket spända rullar, var koreografiskt intressantare än plaskandet i vattenskålar men invändningarna kvarstår: De "konkreta" ljuden av vatten eller papper är inte på något vis klangligt integrerade med den ibland genant enkla, ja, påvra, orkestersatsen. De ligger bara "ovanpå" en musik som ömsom klingar Hollywood, ömsom orientalisk pastisch. Ekologisk muzak för en new age.
En vecka senare gör operan Tea (alltså Te) ett snarlikt intryck - här saluförs dessutom "orientalisk" kvasifilosofi i handling och tonsatt text, som i sin pretentiösa upphöjdhet ofta blir ofrivilligt komisk. Visst kompenseras urvattnad text och musik - mer te, någon ? - av ett par fantastiska artister. Sopranen Nancy Allen Lundy som prinsessan skulle vara en himmelsk Sophie i Rosenkavaljeren och den fräna alten Nin Liang levererar som temästarens dotter med dödsföraktande brio stilistiska bottennapp som "one is gone, tea stays warm" när hjältinnan ligger död. Tan Dun och hans entourage kränger "Orientens mystik" med framgång och ler väl outgrundligt hela vägen till banken. Att inte ta del i slutapplådens numera obligatoriska "standing ovation" känns som att snipigt förstöra nöjet för en publik som med denna hyllning inte graderar sitt beröm utan vill bekräfta att man valt rätt evenemang för sin tid och sina pengar. Om inte det här är bäst skulle vi ju inte vara här tillsammans eller ?... Kritikerkåren följer till stor del med på triumfvagnen - man är väl glad över nyskriven musik som tycks gå hem. Sofia Nyblom i SvD var rätt ensam om ord som kitsch och schablon apropå Tan Duns konst. Ibland är kejsaren som i sagan definitivt naken.
PS En bekant från pressen påpekade i operans paus att tre av de gästande musikerna genomgående krediterades som "kvinnliga slagverkare". När blev det kutym att uppge medverkandes kön i ett konsertprogram ?
Jag deltar inte i obligatoriska stående ovationer! Det gör lite ont att inte följa kollektivet, men man har lite stolthet kvar i alla fall! Svenskarna har inga krav på kulturen, det är fan sorgligt. Skit och guld får samma halvhjärtade, låtsas-entusiastiska hyllningar. Brrr.
Posted by: Johan Ullén | November 20, 2007 at 12:34 PM