Ibland är det välgörande att jämföra svensk och internationell kritik på ett bekant fält. Nyligen utbröt flertalet svenska musikkritiker i ystra brava-rop inför Cecilia Bartolis senaste CD, där hon åter kombinerar forskarmödor och exalterad bravur. Tidigare har hon återupplivat Vivaldi och "förbjuden" opera från påvarnas Rom. Nu har hon gett sig på en av romantikens superstjärnor och unga döda, den legendariska Maria Malibran och hennes repertoar. Skivan rymmer kända arior i ovanliga arrangemang - för Malibran - liksom en del rariteter - ibland komponerade av Malibran eller hennes pappa och lärare. Dessutom en del riktigt udda ting som kanske helst skulle fått fortsätta vila i glömska. Visst är det litet pretentiöst att så helt identifiera sig med en förebild, som beskrivs som "the public goddess of Romanticism", att man skriver (sig) Maria Cecilia Bartoli på framsidan. Ingen ifrågasätter Bartolis dödsförakt, varken i bravuren eller upptäckarglädjen. Men hur LÅTER det? Och hur skulle den fortfarande unga sångerskan idag låta i musik, där vi kan jämföra med andra, och där inte hisnande svårigheter på en ibland närmast parodisk nivå gör att vi egentligen inte hör om det i grunden sjungs bra eller ej? Då kan det vara intressant att se vad "Maria Cecilia" fått för mottagande på andra håll.
Opernwelts recensent ägnar stort utrymme åt Bartolis nya CD. Men han nöjer sig inte med att problematisera Deccas försök att marknadsföra henne som en reinkarnation av den 1836 döda sångerskan. Ingen vet hur Malibran lät men däremot vet vi genom hundratals inspelningar av sångare som fick sin utbildning i slutet av 1800-talet - bl.a. av Malibrans lillasyster Pauline som levde till 1910 - vilka grundkvaliteter, som krävdes av seklets belcantosångare. Thomas Seedorf tillerkänner Bartoli på scen och estrad en enorm närvaro, en förmåga att rycka publiken med sig, ibland exalterad, lika ofta affekterad. Men på skiva kan detta inte dölja att hon helt enkelt inte längre förfogar över den rena enkla ton i olika styrkegrader, som är all (skolad) sångs grundval. Och om de kvinnliga virtuoser, som vi kan höra från förra sekelskiftet ibland demonstrerar EN tydlig registerskarv mellan bröst- och huvudröst så sönderfaller Bartolis stämma idag i en rad skilda register av högst olika och ojämn kvalitet. Den tydliga textning, som är en annan grundstomme i belcantoskolan, förvandlar Bartoli till en "hyperaktivitet", som bryter den vokala linjen. Och hennes anspårk på att rekonstruera 1800-talets belcantoestetik rasar samman då Seedorf varken hittar de tidiga grammofonsångarnas rikt schatterade portamento - d.v.s. ibland omärkliga, ibland tydliga glidningar mellan tonerna - eller deras fria rubato, som också är nödvändigt om musik av t.ex. Bellini eller Donizetti riktigt skall leva. Hans jämförelse med Maria Callas tolkningar av de avsnitt ur Puritanerna och Norma som Bartoli ger sig på här - naturligtvis i avvikande arrangemang - blir förödande för den yngsta Maria. Framför allt pekar Seedorfs genomtänkta kritik på det som skulle vara en brist hos vilken sångare som helst - frånvaron av riktig ton kan inte döljas av manér, anekdoter i CD-häftet eller hajpad källforskning.
John T. Hughes i International Record Review berömmer Bartolis djärva repertoarval men reserverar sig för två av hennes manér - att koloraturerna aldrig binds samman utan alltid sjungs i ett slags staccato och att den vokala linjen ständigt bryts sönder av överdrivet exploderande konsonanter. Ännu värre enligt Hughes är att Bartoli ofta ersätter en riktigt formad tonansats med ett slags inandning och inte får en ren och klar attack på tonen.
Max Loppert i Opera börjar med att förklara sin kärlek till Bartoli, hon tillhör hans Pantheon av sångare, han har älskat henne från början liksom hennes djärva repertoarval. Men det här n Malibranprojektet är bara för mycket med husvagnsutställning av memorabilia rullande efter konsertturnén. Åtminstone hälften av musiken vill Loppert aldrig mer höra om man tvingar honom under pistolhot. Det värsta är enligt honom ändå hur Bartolis röst, teknik och tolkningskonst är på väg i högsta fart åt fel håll. Energi saknas verkligen inte men rösten håller på att förlora sin stadga, registren rasar åt alla håll, tonen har mist sin identitet. "And this makes the quantity of mannerisms on display ... the breathy little-girl voice, the dreamy soft-spun voice, the grown-up tragedian voice, the 'trick' head voice... either alarming or just plain insufferable..." Nadir i kategori outhärdligt blir för Loppert "the crooned-to-the-microphone" Casta diva ur Norma (redan en favvo på YouTube). Kategori alarmerande toppas av Mendelssohns Infelice krönt av en "hideously screamed final top note". Loppert råder den ännu unga Bartoli att ta time-out för att hitta tillbaka till seriösa grundvalar för sin sång och sitt artisteri. "She's altogether too special, too marvellously rich a talent ... to linger in these realms of circus freakery".
Fler kritiker borde pröva att lyssna så noga och skriva lika strängt och kärleksfullt. All meningslös hajp kan inte skyllas på utrymmesbrist eller vikten av att propagera för "klassisk" musik hur den än låter.
Comments