Efter två akter och pauser skulle jag ha lämnat Södertäljeoperans version av Ponchiellis sällsynta operamelodram Gioconda på Södra teatern om jag hade betalt min egen biljett. I den kortaste av styckets sex (!) huvudroller hade mästersångerskan Ingrid Tobiasson - som väntat - dvärgat hela omgivningen med sin magnifika röst och sitt överlägset artistiska framförande av den blinda moderns aria. Men över scenen rände japanska tonårsturister bland renässansklädda korister i något obegripligt som kanske föreställde inspelningen av en lågbudgetfilm i Venedig. En lösning som förvirrade, ett grepp som inte sa någonting om verket. Regin företedde inga spår av begåvning, amatörismen blommade. Att samtliga sångare inom sin förmåga tog alla vokala höjdpunkter till vara räcker ju inte för att man skall förstå varför man är där en hel kväll av sitt korta liv - musiken finns ju med stora sångare på CD.
Men så i akt 3 förstår man plötsligt varför opera skall upplevas live oavsett grad av berömdhet och resurser. En plötslig koncentration på människorna som individer i regi och spel - d.v.s. bort med bråten, hem till S-tälje med ungdomarna - samtidigt som kvaliteten på det vokala och inte minst det musikaliska framförandet stiger skapar blixtsnabbt intresse för dramatiken. Man glömmer det dävna regigreppet och börjar tro på stycket. Rollinnehavarna känns inte bara varmare i kläderna; när Ponchiellis musik här blir personligare och mer originell inspireras de att överträffa sig själva också i tolkningen. Och regissören har till sist fått en briljant idé som inte smakar nödlösning när Timmarnas dans blir en vansinnesscen för basen, som tror att han mördat sin hustru. Han dansar förvirrad med hennes skendöda kropp medan kören hänger sig åt hysteriskt uppsluppna trygghetsövningar i en koreografi som ligger inom deras förmåga. Suggestivt och medryckande byggs det upp till en stark final.
Och fjärde akten blir ett intensivt kammarspel bortom alla klichéer, bl.a. för att styckets bästa avsnitt antagligen inspirerat maestro Impellizzeri - som verkligen tycks älska det här verket - till ett sällsynt nyanserat framförande av den hyperdramatiska musiken. Bortom alla melodramatiska klichéer blir man genuint intresserad och rörd av Gioconda, Laura och Enzo och till och med av skurken Barnaba. Sopranen, mezzon, tenoren och barytonen får till sist, i denna dystra akt 4, samma chans att kombinera identifikation och bravur som basen tog väl vara på i den makabra akt 3. Victor Hugos romantiska horrörer blir mänskliga genom Amilcare Ponchiellis patetiska men nobla musik och då berör det - trots beskedliga resurser. Opera handlar ju bl.a. - oavsett vilken stil man väljer - om att hitta punkten där publiken blir berörd och inte längre ifrågasätter genrens blandning av stilisering och realism. Det tog sin tid men till slut gick denna nästan fyra timmar långa La Gioconda från amatörism till mästerskap, från prövning till upplevelse. Vi var inte längre där för att pricka av en ovanlig opera eller glädja medverkande kolleger utan för att stycket faktiskt är ett konstverk som har något att säga. Bravi!
Comments