SvD:s förstasida - och hjälpsamma SMS från vänkretsen med samma prenumeration - får mig att förstå att någon med samma jobb som jag har hjälpt en flitig kolumnist att stolt "komma ut" och med exponering på förstasidan få de femton minuter i rampljuset som Andy Warhol lovade oss alla. Det kan man väl bjuda på. Min blogg den 31 oktober - om blygsamma författare och borgarkäringar som tar för sig - handlade nu inte om någons kulturpreferenser eller vilken identitet man vill "ge ett ansikte". Just som en statssekreterare hade avgått efter att ha låtit sig supas full på krogen av en murvel och hennes efterträdare omedelbart erkände ett omfattande svartbygge skrev vår kolumnist - apropå Peter Bratt och hans liv och verk efter IB-affären - att sanning och hederlighet skulle vara ett borgerligt arv. She had it coming, för att tala nysvenska. Är det "sexism" eller "partipolitik" att påpeka ett även för en konservativ kolumnist rätt flagrant klavertramp?
"Förmedvetna risker"? Fördolt som skall bliva uppenbarat? "Freudianska tungor som slinter"? En blogg är lika litet som en kolumn någon hemlig dagbok eller analyssoffa, den skrivs för att bli läst. Och går att kommentera direkt på bloggen. Om man inte har en kolumn i tidningen, där man kan kalla all kritik av egna floskler "elitism" eller "sexism".
Och vem är det som ser till att chefdramaturger och andra i kultursektorn har ett jobb att gå till? Ja, ganska många. Publiken, skattebetalarna, de som byggde upp institutioner och kulturliv, inte minst föräldrar som jobbade och slet för att vi skulle få utbildning och kunskaper för att kunna göra våra jobb. I mitt fall en ensamstående mor, som fostrade mig till jämställdhet men hade ett historiskt inte helt omotiverat horn i sidan till "borgarna" utan att glömma att de stått för mycket av den kultur som skulle erövras. Men vår kolumnist vill gärna gömma sig bland och åka snålskjuts på det kulturbärande skikt av - let's face it - först och främst kvinnor i medelåldern, enligt många undersökningar med en intressant kombination av god utbildning / låga inkomster (!), som uppfyller och stöder svenskt kulturliv. Det är verkligen ingen grupp som några kulturarbetare skulle förakta. Vi träffar dem hela tiden i vårt arbete. Bara en idiot skulle "mellan skål och vägg" kalla en trogen och passionerad publik för "kärringar", borgerliga eller vänster. Däremot har vi all anledning att fråga oss hur de skall bli fler och få sällskap av lika många män... borgargubbar eller vänstersnubbar.
Nej, medborgare Popova, försök inte blanda bort korten. Det epitet som upprör dig har du förtjänat genom att - naivt eller fräckt - hävda att sanning och hederlighet skulle vara ett borgerligt arv. Det är kränkande mot större delen av landets befolkning och har inget med mitt jobb eller ditt kulturintresse att göra.
Comments