Innan jag lägger mig i julnätterna ser jag ett avsnitt åt gången av La piovra alias Bläckfisken, som äntligen finns på DVD. Det måste vara en av de bästa TV-serier som någonsin gjorts. De två första säsongerna med sex avsnitt i varje kan jag inte ha sett, om de ens gick i svensk TV - när jag hunnit till andra säsongens fjärde avsnitt börjar jag ana något som jag vagt känner igen från för femton år sen. Ännu så länge handlar det bara om kommissarrie Corrado Cattani alias Michele Placido - inga Silvia Conti eller antihjälte = tragisk supermafioso Tano inom synhåll. Men så bra, så bra. Ovant ser man på skådespelare som inte är kroppsbyggda eller gymtränade, inte tandreglerade eller skönhetsopererade. De ser ut som folk helt enkelt, italienare av alla de slag. Den fatala grevinnan ex-pigan Olga spelad av en axelbred Florinda Bolkan, ett halvt huvud högre än Placido och klädd av Rocco Barocco (!), ser i silhuett ser ut som en androgyn ung man. Ingen enda mafioso eller polis är förskönad eller karrikerad.
Man kan bedras av att folk röker, av att det inte finns persondatorer eller mobiltelefoner - men det är ett sken som bedrar. Dateringen är skenbar - denna med grym rovkapitalism samexisterande kriminalitet lever ju och har hälsan i dag också. Men scenerna fick när den här serien gjordes fortfarande ta den tid som de behövde. Inga MTV-klipp här. Och våldet är lika outhärdligt som meningsfullt. Mafian och dess förbundna i det italienska samhällets topp dödar utan misskund. Resultatet ser vidrigt ut. Inget heroiskt döende där. Och regissör och klippare låter oss inte slippa undan. Det blir också olidligt spännande när tempot känns som real time och de goda krafterna ännu inte vunnit en centimeter på de hittills tio avsnitt som jag hunnit se av det dussin som föreligger.
Nu kan jag inte vänta på säsong tre och fyra - där kommer jag ju dessutom att uppleva en del med återseendets glädje och fasa. Nej, Triers Riget var skojig att se om på DVD - ja,man blir litet skrämd fortfarande när de odöda börjar kravla in i Ernst-Hugo Järegårds, Ghita Nörbys, m.fl:s sjukhuskomedi. Och det spelas briljant samnordisk TV-teater. Men det är inte stort och knappast heller vanebildande. Och Twin peaks känns trots briljansen i den första säsongen inte nödvändig att äga i ett hemarkiv, i alla fall inte fler delar. Men Bläckfisken fångar en bokstavligen med sina tentakler - jag vill bara ha mer och det är så tillfredsställande för att kvaliten är så hög. Bakgrunden är skrämmande verklig och den konstnärliga gestaltningen storartad för en TV-serie - säg inte Sopranos - skrattretande - säg knappt Gudfadern... Bläckfisken behöver varken romantisera eller psykologisera och utan att vara det minsta pretentiös är den helt fri från publikfrieri eller självmedveten ironi. Perfekt i sin genre, enkelt uttryckt. Om sedan genre är den bästa - det är som Jenny Lind sa om en kollega - en annan fråga.
Underbart att Bläckfisken nu finns att få på DVD! Jag är helt enig med dig att det måste vara det bästa i teve-serieväg som sänts någonsin, särskilt de två första omgångarna. I alla fall som jag minns det. Möjligen skulle Fassbinders Berlin Alexanderplatz kunna konkurrera om tätplatsen.
Bläckfisken byggde i hög grad på moraliska konflikter snarare än amerikansk relationspsykologi, vilket jag (som själv är psykolog) fann utomordentligt spännande och befriande. Din karakteristisk stämmer med min minnesbild.
Posted by: Einar J | December 27, 2007 at 04:03 PM
Du har så rätt, Bläckfisken glömmer man inte, den hade allt, inte minst den förtätade musiken som gav relief åt den osminkade handlingen. Jag upplevde serien som ren poesi, framför allt de tidiga avsnitten, de med Cattani. Och allt helt oförutsägbart. När får vi äntligen mera av europeiska och kinsesiska kvalitetsproduktioner istället för dagens angloamerikanska kost? Vi som påstås leva i Unionen. Svårt att tro när man granskar TV-tablåerna.
Posted by: Janne H | January 04, 2008 at 11:31 PM