Nej, nu börjar jag tycka att uppståndelsen kring Persbrandts avhopp från Dramaten är överdriven. Provinsiell och historielös. Visst är det riktigt dålig stil att hoppa av en produktion efter ett par föreställningar men det stora problemet är väl att Persbrandt saknat konkurrens. Han är en utmärkt, ibland lysande, aktör men han har fått bli "kungen av Dramaten" på ett sätt som ingen tidigare (större) skådespelare, knappt ens Lars Hanson eller Jarl Kulle i sina perioder, tillåtits komma i närheten av. När Kulle eller Georg Rydeberg eller Keve Hjelm eller Erns-Hugo Järegård slog i dörren och lämnade "fadershuset" för "privatteatern" eller filmen eller monologturnéer i landsorten, då fanns det alltid fem à tio lika eller nästan lika bra (eller åtminstone lika uppburna) konkurrenter kvar. Kulle, Sven Lindberg och Jan Malmsjö alternerade ständigt mellan boulevardteater, musikaler och Dramaten medan Keve Hjelm i jakten på en konstnärlig teater rastlöst pendlade mellan Stockholms stadsteater, Dramaten, fria projekt, TV och film. På kvinnosidan var det för ett par decennier sedan ännu större konkurrens. Om Karin Kavli gick från Dramaten till Stockholms stadsteater fanns Hjördis Petterson, Sif Ruud, Irma Christenson och Birgitta Valberg kvar, om Gunnel Broström plötsligt hoppade av till TV märkte man det knappt för Gun Wållgren, Gertrud Fridh, Anita Björk, Margareta Krook... Och nya kom ständigt till.
Men det handlar inte bara om Persbrandt, det handlar om hur Dramaten har utvecklats. För tjugo, trettio år sedan och mer bestod Dramatens repertoar verkligen inte bara av Alf Sjöbergs, Ingmar Bergmans och Per Verner-Carlsons legendariska uppsättningar av klassiska och moderna mästerverk. Nej, massor av medelmåttiga pjäser regisserades av repetitionsvakter vars namn vi glömt. Men det vi inom de fria grupperna och våra fans inte kunde dissa var Dramatens magnifika ensemble. Hur många halvdana uppsättningar av bisarra repertoarval räddades inte av en kader av utomordentliga skådespelare ur olika generationer ner i minsta biroll ? Så var det fortfarande på Lars Löfgrens tid. Hans efterföljare hade som uppgift att bringa reda i teaterns finanser och kvaddade i förbifarten ensemblen. Framför allt var det ödesdigert att göra sig av med de äldre skådespelare som med pensionen i botten gett birollerna en extrem originalitetsnivå. Staffan Valdemar Holm är en utomordentlig regissör men har inte haft som prioritet att bygga upp en ensemble på den nivå som husets traditioner (och inte minst dess pretentioner) kräver. Några artister med tillräcklig lyskraft har förblivit Dramaten trogna - Stina Ekblad, paret Göranzon / Malmsjö, Börje Ahlstedt, Reine Brynolfsson, Gunnel Lindblom, Örjan Ramberg, några till. Men hos Benny Fredriksson på Stadsteatern spelar inte bara snart Persbrandt, där finns under innevarande säsong redan bl.a. Johan Rabaeus, Marie Richardson, Pernilla August, Nadja Weiss, Margareta Byström och regisserande Thommy Berggren - det ser snart ut som ett spontant ensemblegästspel från det ödsliga "fadershuset" vid Nybroplan.
Nästa Dramatenchef har som en av sina viktigaste uppgifter att bygga upp en stark och lysande ensemble av originella och intressanta skådespelare med ett brett åldersspann. En ensemble som tål att en eller annan om aldrig så genial och populär Persbrandt hoppar av ... t.o.m. från premiären.
PS Den uppmärksamme mediastudenten har förstås lagt märke till att Persbrandts motspelare i en tänkt I väntan på Godot på Stadsteatern igår var gamle Galeasenkompisen Leif Andrée men idag förvandlats till Johan Rabaeus. Teater är en tuff bransch.
Comments