Vi ser den trettonde föreställningen av Strindbergs Spöksonaten på hans gamla Intima teater vid Norra bantorget. Den tolvte ägde rum för snart 100 år sedan. Ett knappt år efter den första svenska "Ringen" på Operan för övrigt. Och det är just till en matiné av Valkyrian som gubben Hummel skickar studenten för att bli bekant med den falske översten och hyacintfröken. Wagner var inte etablissemang utan avantgarde i Stockholm just då, rätt val för dem som ville vara i framkanten och Strindberg är bra på tidsmarkörer.
Ikväll småregnar det och jag har sprungit på diagonalen genom Vasastans nedre del längs nörka bakgator från Sveavägen till Bantorget - trots alla förändringar stod de flesta byggnader som jag passerar här redan när Spöksonaten hade premiär. Många var nybyggda då. Strindberg bodde själv i tornet i Drottninggatsbacken. På Intimans trånga scen ikväll bl.a. Margareta Hallin och Erik Saedén som jag såg på Operan redan då jag var barn och de var unga; de var bland dem som från scenen lärde mig opera i det hus där jag idag själv arbetar. I övergången mellan akt 2 och 3 - från spöksupén till hyacintrummet - nickar jag till ett ögonblick, missar Saedéns död bakom skärmen och vaknar snabbt efter att någon millisekund ha drömt om en Dramatenuppsättning av Andrzej Wajda som vi alla glömt.
Efteråt skakar jag hand med regissören som i smoking står och röker utanför teatern och påminner om de bleka, svartklädda vampyrerna i hans egen iscensättning. Rikard Turpin talar genast vänligt om min och Teater 9:s uppsättning som han sett - det blir nitton år sedan i februari. Det var vårt tjugoårsjubileum. Inte alls en sådan framgång som Ett drömspel nästan tio år tidigare men Gunnel Broström var mumien, Stefan Hallin Hummel OCH hans syster, den demoniska köksan. Längesen eller nyss? I det regniga vintermörkret med reflexerna från de svarta vattenpussarna ser nedre Vasastan väldigt "strindbergsk" ut. Jag korsar Drottninggatan i samspråk med Kristina Adolphson, som hunnit spela stycket redan med Olof Molander som regissör. Vi försöker reda ut vilka som var vilka under Wajda. När vi skiljs på Tunnelgatan slår det mig att jag pratar med en kvinna vars far hade varit gift med med Strindbergs tredje hustru. Tekniskt sett är hon ett slags styvdotter till kvällens dramatiker. Brrr - nog spökat för ikväll. Neonljusen på Sveavägen känns riktigt lugnande.
Comments