Det finns mycket med julen som roar mig på ett ganska osofistikerat sätt - jag skäms inte för att gilla julblommor, konfektrussin, julgotter, risgrynsgröt, glögg... you name it. Men julen har också för mig en sorgsen underton eftersom jag förlorade min mor på julaftons förmiddag för 22 år sedan. Idag på lördagen till fjärde advent går jag till columbariet i Gustaf Vasa-kyrkan med en julros till vasen och så tänder jag ett par ljus. Religiös är jag inte men de här enkla ritualerna är heliga för mig. När jag sätter mig en stund framför den stora ljusstaken vid kapellets altare och ser in i den ljuslåga som jag just tände är jag nära min mor och mina andra döda.
Då hör jag en röst. Inte det vanliga viskandet. En svartklädd kvinna i trettioårsåldern talar i sin mobiltelefon. I kapellet bland urngravarna. Är hon inte klok ? Eller bara gränslöst illa uppfostrad och blåst på känsla för andra människor ? Måste man vara uppkopplad också i columbariet ? Eller - tanken svindlar - talar hon med den andra sidan ? Har hon riktnumret till dödsriket ?
Comments