Någon har lärt mig att den som säger typ "ja, Sverige är en ankdamm" är den verkligt provinsielle. Kommer av någon anledning att tänka på denna kloka paradox när DN:s Hanne Kjöller (hon stavar verkligen så) recenserar radiohelgen under rubriken "Allah i radioskugga. P1 tycks vara kvar på 50-talet". Om något hörs i radio idag så är det väl att det inte "bara (är) infödda svenskar som tänker" om nu någon tänkte (?) något så enfaldigt. Men om provinsiell handlar om plats så är daterad (= eng. dated) ett bra ord för samma handikapp i tid. Uppdatera dig, HKj, och sluta räkna huvuden. Och om jag minns religionshistorien rätt så är väl Gud, Javeh och Allah dessutom samme gud även om "bokens folk" kivas om uppenbarelseformerna ?
Trots att jag känner ganska många sådana lever jag i tron att kultur- och nöjesjournalister är ett hårdkokt och sofistikerat släkte. Men jag kan bedra mig. DN:s Betty Skawonius är en utmärkt skribent (och i mitt fall en uppskattad god vän) som sett stora elefanter dra förbi utan att darra. Få saker trodde jag imponerade på henne men när BS strax före jul går på "anspråkslösa men ändå artisttäta Café Rival" med ett ungt stjärnskott - som tar en lasagne för att "få ordning på blodsockret" - då öppnar sig himlen: "Bara medan vi sitter där passerar flera av de skådespelare som har mindre roller i "Arn"". Tack för tipset och lägg särskilt märke till "artisttäta", "passerar", "flera" och "mindre". Vi förutser en rusning av DN Kulturs läsare till "anspråkslösa" Café Rival för att röra vid birollsinnehavare från denna filmhistoriens höjdare.
Samma dag serveras en riktigt fet julkalkon (avsiktlig vits) av lika (?) sofistikerade kollegan Andres Lokko i SvD under rubriken "En sorts viktig kulturnostalgi". Känn på den, ni, och läs sedan och smaka av: "... när Scritti Polittis Green Gartside med sin lenaste gossröst sjöng en långsam Merry christmas baby och till klockspel ... började dela ut inbundna antologier med den italienska kommunisten Antonio Gramscis marxistiska kulturteorier till publiken visste jag att jag bevittnade något betydligt vackrare och viktigare". Jag tycker särskilt den lena gossrösten och klockspelet förtjänar uppmärksamhet. Gramsci blev vad jag vet varken sentimental eller nostalgisk i Mussolinis fängelser. Hoppas publiken från Scritti Polittis julkonsert läser sina "inbundna antologier" medan de smälter kalkonen. Och hajar att Gramsci - i viss kontrast till julsångerna - är allt annat än nostalgi efter (gammal) kultur.
Som vanligt en fröjd att läsa dig men ... det finns alltid ett "men" när man greppar pennan/tangentbordet: Lokkos nostalgi var nog bara en bokstavlig känsla av att se någon bete sig på ett sätt som hade vait mer väntat på en julfest 1977 än 2007.
Green Garthside i Scritti Polliti (namnet kommer... ä jag är lat och klistrar in från Wikipedia: The name Scritti Politti was chosen as a homage to the Italian Marxist theorist Antonio Gramsci: The name is generally understood to refer to Gramsci's political writings (although the correct spelling in Italian would have produced "Scritti Politici"). Green changed it to "Scritti Politti" as he thought it sounded more rock'n'roll, more like "Tutti Frutti".)
Haha just Tuttifrutti-svaret är mycket typisk Green som f.ö. på sin debutskiva hade den oemotståndliga hiten "I´m in love with Jaques Derrida" och - jo - han har faktiskt läst honom och tom brevväxlat. Inte bara (men också) en sval smart pose.
Så jag ser inte den feta julkalkonen utan lider bara av att jag inte fick vara där och höra Greens ljuvliga sockersöta stämma sjunga sin politisk/filosofiska kärlekspop. "The sweetest girl" från 1981 är en av mina absoluta favoritkärlekssånger. Bara att kasta sig ut på nätet för att upptäcka! Hej gunnar
Posted by: Gunnar Bolin | January 11, 2008 at 12:22 PM