När tonsättaren Karlheinz Stockhausen nyligen dog återkom ett antal svenska kommentarer i media till ett yttrande som han sägs ha fällt - mer eller mindre välciterat, mer eller mindre ryckt ur något för mig okänt sammanhang - om att terrorattacken elfte september skulle varit det ultimata konstverket. Det är möjligt att han sa så. Det gör konstnärer av och till. Wagner storskrattade och ställde till galej med frun och barnen i Wahnfried vid budet om Komische Opers katastrofala brand i Wien - den inträffade under en föreställning av (juden) Offenbachs Hoffmanns äventyr och den antisemitiska familjen Wagner noterade med illa dold förtjusning hur många judar som brändes inne. Ja, detta bör alla wagnerianer tänka på när de lyssnar på hans musik - en stor konstnär kan fånga essensen i sin tid och skapa konst som många upplever som omistlig utan att vara en god människa.
Det är möjligt att den gamle Stockhausen också tappat alla proportioner liksom kontakten med verkligheten eller att han på allvar blivit terrorsympatisör. Men det minskar - lika litet som i Wagners fall - värdet av tidigare eller framtida upplevelser av hans musik. Eller den professionelle kritikerns ansvar att konfrontera hans livsverk och inte bara mala anekdoter - som de få som skrev om honom här - om hans spelande familjecirkus eller ouppförbara musikdramatiska oändligheter. (Sånt sa belackarna om RW också utan att dra parallellen för långt. Jag tror nämligen att RW var bättre på att formulera sin epok i musik på ett tillgängligt sätt än KS sin... )
Men döm (jag skrev dröm först)(!) om min förvåning när jag nås av det verkliga mainstreamorganet Gramophones februarinummer och hittar ett helt uppslag med en snabb men inte ytlig genomgång av KS liv, bakgrund i krigets Tyskland, hans utveckling och alla hans viktiga verk från Gesang der Jünglinge och framåt. Initierat om vad hans elektroniska verk betytt för samtida populärmusik - jo, han analyserade faktiskt Beatles soundscapes för oss i Darmstadt 1967 - och för elektronmusiken utanför den klassiska världen, hans aleatoriska experiment, hans intresse för andra kulturer och tankevärldar och tidiga framstötar mot det som senare kallats world music, hur olika verken från hans skilda perioder faktiskt är. Och titlarna påminner mig om mycket rolig musik - Kontakte, mästerverket Gruppen för tre orkestrar, Momente med den frodiga Martina Arroyo, fanatismen i utforskandet av förstärkta (o)ljud i Microphonie, låtarna i Mantra, poesin i Stimmung eller Sternklang... Peter Quantrill heter den alls icke okritiske men kunnige skribenten medan tonsättaren Julian Anderson står för en personlig hågkomst. Och detta i den mainstream-klassiska CD-bibeln medan svenska musikbedömare yvs över en aningslöst korrekt provinsialism. DN:s huvudkritiker sysslar hellre (18/1) med att Woody Allen skall regissera en opera av den för mig helt obekante Giuseppe Puccini. Aha, rör det sig trots förnamnet om den älskade operamästare som också var senator utnämnd av Mussolini eller avses kanske Giacomo Verdi?
Ja först blev man ledsen, sedan fick man skratta av detta inlägg! Men frågan om en fin konstnär också är en god människa är både intressant och intrikat. Vi vet naturligtvis att det inte är så och exemplen är ju legio. Men varför är det ändå så svårt att acceptera? Stan Getz lär ha varit en otrevlig typ, det är ju omöjligt att tänka sig när man hör hans musik. I Österrike där jag bor förvånade en riktigt otrevlig politiker oss alla genom att visa sig vara en utomordentlig pianist. Jag måste erkänna att jag därefter betraktar honom med något försonade ögon.
Ferlin har ju också skrivit om det där med i samband med "kanonfabrikören", Sir Basil Zaharoff.
Det borde inte få vara så.
Posted by: Bengt O. | January 23, 2008 at 11:04 AM