Inget gläder en gammal teatermänska mer på söndagsförmiddagen än att fler får klart för sig att kvinnor i vår bransch inte bara varit offer, musor, publik eller tvångsprostituerade aktriser utan tvärtom subjekt, självförsörjande protagonister, dramatiker och teaterledare. Ebba Witt-Brattström guidar med brio DN Kulturs blaserade läsare på för dem okänt territorium - i välgörande kontrast till somliga tv-serier som låter en ännu icke existerande Kunglig Dramatisk Teater refusera Mäster Olof och Strindberg inte känna sin egen teaterlärare Hedberg... Ännu bättre, EWB ger handfast glömda pjäser en bakgrund i en bortträngd sexualdebatt från mormorsmormors och farfarsfarfars tid och skriver in Strindberg och hans kvinnliga (och manliga) konkurrenter i en begriplig strid om handfast sexualmoral i vardagen. Men hon är varken teatermänska eller klarögd publik och jag tror hon tar fel i att dramatikern Strindberg sedan länge alls ses som "den store sanningssägaren". Vem ser idag "en ryttmästares tvivel på sitt faderskap" som det viktigaste i Fadren ? Eller att det intressanta i Fröken Julie skulle vara "en adelsfrökens förhastade självmord efter ett oplanerat samlag" ? Då förväxlar man handling med innehåll eller pjäserna med redogörelsen i en Schauspielführer. Sedan länge är det "vecken i fanan" som intresserar oss, allt i språk och dramaturgi som saboterar pjäsernas "tendens", allt vad upphovsmannen och hans gestalter gör s.a.s. i förbifarten. Ingen behöver idag tvivla på Agrells, Lefflers och de andra dramatikernas stora betydelse för sin tids publik. Men vad gäller detta andra svårdefinierade, som ensamt möjliggör skapande teater, kan bara levande uppsättningar - som den nyss i London av en här negligerad Benedictsson - visa vad konkurrenterna, kvinnliga eller manliga, har att komma med. (Det vet EWB också, hon är ju wagnerian och vet att det inte är de bästa människorna som är de största konstnärerna.) Och varför spelas inte Björnson - för att han tog kvinnornas parti eller för att han konstnärligt är alltför tidsbunden ? Sex, makt och syfilis är rubriken på Ebbas artikel - är det inte det "de nygifta" i slutet av Fagervikepisoden i Ett drömspel talar så panikslaget om på sitt tidskodade språk ? Åtminstone trodde vi det 1980 på Teater 9 , gjorde honom medelålders och henne ung och lät dem gå i sjön. Vad ryms inte i hörnorna i Augusts pjäser om man läser innan man stryker ! Men de kvinnliga 1880-talsdramatikerna kan bli decenniets repertoarlyft på klassikersidan. Mindre av förutsägbart inscenerad Tjekhov, Ibsen, Strindberg... Leta mera !
Comments