Har just läst två böcker av damer där skinn på näsan bara är förnamnet. Margareta Dellefors Dalhalla - kampen för ett brott håller en ovanligt mild ton i förhållande till vad detta föredöme bland kulturentreprenörer råkat ut för. Liksom den arena hon grundade och gav närmast världsrykte på 90-talet - sedan dess tidvis degraderad till naturskön folkpark. Nu står ett antal inblandade svikare och marodörer - män och kvinnor, i flera fall med tidigare rätt hög cred - med byxorna nerdragna till anklarna, minst. Skönt att skåda för en som kunnat se en del av detta upprörande skådespel från insidan - som regissör av Dalhallas hittills enda egna operaprojekt och sedermera lätt dystopisk ledamot i valberedningen till vänföreningens styrelse. Ibland tycker jag Dellefors kunde ha bitit i ännu mer. Många som hon kritiserar med lätt hand hade förtjänat kraftigare bastonader. Men less is more, får vi hoppas.
Samtidigt råkar jag läsa som digitalbok i min dator Mein Weg, Lilli Lehmanns magnifika självbiografi från förra seklets början, närmare 500 sidor. Inga jämförelser mellan damernas scenkarriärer men det finns likheter i attacken. Lehmann - som senare grundade Salzburgfestivalen utan att få äran för det - klär t.ex. på ett underbart sätt av Bayreuths ledande skikt när hon återvänder dit efter 20 år och Cosima bl.a. kallar fram sonen Siegfried för att vittna om hans fars uppsättningar från när lillen var sju år! Eller som Lilli säger apropå ett annat projekt där hon ansträngde sig över hövan utan se några konstnärliga ringar på vattnet - "till skada för den konst, för vilken jag gjort så mycket och andra så litet". Pretentiöst? Nej. Anspråksfullt? Ja och ibland är det helt i sin ordning.
Igår lördag följde jag upp två(!) premiärer av barn- och nybörjarvänliga wagnersyntesen Guldringen av Kristian Benkö & Carin Bartosch-Edström i Operans Rotunda med Webers hos oss numera trist försummade Friskytten på Folkoperan, signerad av ett ungt team med Linus Fellbom som regissör. Jag somnade inte trots att det var min minst energiska tid på dygnet - 18.00 - utan var på gott humör och tidvis både gripen och underhållen ända till slutet. Vilken härligt mänsklig musik! Efteråt enas jag över generations- och andra gränser med en ledig dagstidningskritiker och min första Carmen om att detta var bland det bästa vi sett på Folkoperan. Men i vimlet möter jag sedan flera flitiga kulturelitister som säger att "ja, det här var väl ingen höjdare precis"... Och det var bara början på de sneda mungipornas parad. Man blir litet trött. Att de musikaliska resurserna på Folkoperan är begränsade vet vi. Och i slutet finns en dramaturgisk miss när Satan får bli Herrens sändebud på jorden. Men för en gångs skull får vi se en uppsättning som behandlar sitt verk seriöst utan att humor saknas, har ett modernt förhållningssätt utan att trendifiera, där orkestern visserligen klingar litet tunt men jägarkörerna förbluffar på bara åtta man och dessutom varenda appoggiatura är på plats - men då saknar premiärlejonen de förutsägbara aktualiseringarna, det grova publikfrieriet. Och Weber har ingen "Nessun dorma" känd från TV..
Hum eller för att travestera fru Lehmann - synd om konsten, för vilka några gör så mycket och så många ingenting alls...
Comments