Kultur

Vad behöver kulturen? Svante Nordin...

Förstår egentligen inte varför Lars Linder presenterar idéhistorikern Svante Nordin som kulturkonservativ i en entusiastisk men inte okritisk intervju i söndagens DN. Är Nordin inte egentligen kulturradikal i sin strid för humaniora "mot prilligheter och verklighetsfrämmande idéer"? Visst är det tröttsamt att höra detta eviga om att det i Sverige bara skulle tänkas en tanke åt gången. Men det är tyvärr sant vad gäller de kretsar som menar sig vara tongivande i Stockholm. Jag skulle gärna vara beredd att säga att den förste som talar om ankdamm är värsta ankan men tror jag ska läsa Nordins Humaniora i Sverige. Framväxt - guldålder - kris först. Kände inte denne jämnårige före Linders introduktion men blir alltmer förtjust under läsningens gång. Gud vet om jag kommer att kasta mig över klassikerna i hans kanon. Hallandslistan i kung Valdemars jordebok (Sture Bolin, 1929) låter sexigt - jag är faktiskt en nerd på mikrohistoria från förmödrarnas Sydsverige. Och Ragnar Josephsons Konstverkets födelse från 1940 är en oavsiktlig lakun i min bildning. Däremot vet jag inte om jag skulle kasta mig över Noréens Vårt språk. Nysvensk grammatik (1903-24) oavsett hur inbjudande den kunde se ut på Drottninggatans antikvariska bokbord i september. Nordins analys av hur många av våra jämnåriga hoppat direkt från vänster till höger i klivet från marxism till postmodernism är kolossalt uppmuntrande. Min relativa respekt för både Sven-Erik Liedman och Roland Lysell hindrar inte att jag bespetsar mig på vad professor Nordin kan ha att säga om hur just dessa två idoga arbetare i vingården kan ha förrått humanismen; vad han har att säga om Eva Lundgren och hennes s.k. forskning kan jag gissa oläst men hennes roll i den akademiska världen är väl snarast ett fall för de rättsvårdande myndigheterna. Undrar om han nämner Lundakollegan Tiina Rosenberg; där är jag mycket snarstucken, hon är en vän och favorit och vad hon har av "prilligheter" vill Stefan kritisera själv.

En kollega råkade igår säga att DN Kultur skrivs för boende i Stockholms innerstad mellan 29 och 42. Dom behöver absolut Svante Nordin, på sitt sätt en riktig välbevarad gammal "68" och sann kulturradikal i nådens år 2008. Och hans kanon borde få dem att sätta lördagsfrukosten i vrångstrupen - är det Fredrik Böök som gäller nu och vem fan var Ingemar Hedenius ?

Vad behöver staden? Arkitekturskolan, visst!

I ett kulturradioprogram om vandaliseringen av stadsbiblioteket drar Anneli Dufva en lans för ett annat monument, den som hon fruktar snart ihjälmobbade Arkitekturskolan vid Birger Jarlsgatan. Visst har "man" röstat fram den som Stockholms fulaste byggnad men jag tror även värsta arkitekturnostalgikerna erkänner att dess kvalitéer långt överträffar den smörja som hotar Vasastan i form av tillbyggnaden av Asplunds mästerstycke. Arkitekturskolan kan man kalla ful men absolut inte ogenomtänkt eller banal. Byggnadsminnesmärk den omedelbart - den är redan en sevärdhet - och om den togs om hand bättre - lika mycket som Asplunds bibliotek. Finns det ett bättre och tydligare exempel på nybrutalism? Och vi finge inte tillbaka spolierad Klarakvarter om  man rev det här förgripliga huset. Rusta upp och kulturskydda - annars blir den också ett exempel på de ansvarigas "spetsinkompetens". Stockholms stadsbild behöver Arkitekturskolan.

Vad behöver staden? Mikael Söderlund?

Men ser det inte ut som en tanke att han avgår just nu, Mikael Söderlund? Mannen som sa att det var för sent att stoppa Odenplansgallerian men fick fel. Mannen som ville förtäta triangeln mellan Jakobs kyrka, Regeringsgatan och Hamburger Börs med ett trekantigt bostadshus men hittills inte fått det på plats. (Vilket egyptiskt mörker det skulle bli i de gränderna!) Mannen som säger att det är för sent att stoppa vandaliseringen av stadsbiblioteket och som vi bara kan hoppas kommer att få fel. Nej, han är ingen tillgång för sitt parti, allra minst i den solitt moderata Vasastan. "Alla" säger att han är så duktig och så begåvad men när han ropar efter mer spetsarkitektur och förtätning har han visat vad min namne från Hälsingland kallar "spetsinkompetens". För att travestera Kavafis, Söderlund lämnar staden och den sörjer honom icke.

Vad behöver konsten? Hamlet eller Heiner?

Ikväll talade översättaren och författaren Ulf Peter Hallberg om Hamlet i P1. Eller rättare sagt det var bara programledaren som påstod det. IPH pratade om Hamletmaskinen och Heiner Müller och om murens fall mitt under Müllers regiarbete med båda pjäserna för en kolossalföreställning på  Deutsches Theater i det som snart inte längre var huvudstaden i DDR. För en tid sedan träffade jag några skådespelare som jag arbetat med för längesen och som började prata om vad man idag INTE spelar. Man spelar INTE Heiner Müller, Werner Schwab, Thomas Bernhard, knappast Jelinek heller, inte heller fransmannen Koltès, som alla var så heta under 1900-talets två sista decennier. Man  PÅSTÅR att intresset för "tysk teater" är stort men von Meyenburg är inte på nivå med någon av de här föregångarna och postteatral teater är i Sverige mer än idé än ett faktum. En del av storheten med Müller, Bernhard, Schwab, Jelinek och Koltès är ju att de alla kunde utnyttja den traditionella teatern eller delar av den för att upprätta en ny kommunikation som förändrade de idéer som skulle förmedlas. De var i traditionen och utanför på samma gång, euforiskt bejakande teaterns värsta sidor och distanserat omkonstruerande dess möjligheter att säga något om världen. Sinsemellan extremt olika förenas de av att deras verk (nästan) aldrig får en att känna att experiment skulle förstöra det sensuella nöjet av att andra spelar för en.

Ibland saknar jag att regissera, framför allt arbetet med skådespelarna, ibland tror jag att jag gjorde sorti i rätt ögonblick efter just ett antal uppsättningar på scen och i radio av bl.a. Müller, Bernhard, Schwab, Pasolini och några till av samma magnitud. Det enda - nä, nu ljuger jag men det känns rätt att säga - som skulle locka mig tillbaka till ett så besvärligt jobb vore nog Müller, Bernhard, Genet, Pasolini, Schwab, Fassbinder... Rikt teatral teater bortom teatern men inte postpostteatral antiteater... Ibland längtar jag efter Aischylos, Euripides, Goethe, Mieczkiewicz, som jag också sysslade med. Men då undrar jag om jag inte bara skulle sätta mig på ett stol bredvid ett bord med en lampa på och börja läsa. Reducera har så många talat om men sällan vågat genomföra. Om jag för något år sedan vågade vara ensam inför publik med pianisten Thomas Schuback och en text om en gammal munks kärlekslängtan i 40 minuter borde det inte vara farligt att vara ensam med en bättre text i 90 minuter. "Ordets teater" låter hemskt men ordet låter alldeles utmärkt.

Vad behöver staden? Spetsarkitektur eller spetsinkompetens?

En av mina flitiga läsare,  Stefan Olmårs i Hälsingland, har gett mig ett bra nytt ord. Det finns bara en term för att karaktärisera nivån hos tjänstemän och politiker som flyr till nyskapelser som "spetsarkitektur" - är det ovanligt spetsiga hus eller hus på bergsspetsar eller hus byggda av stärkta spetsar ? Ordet är spetsinkompetens. Har det inte en härlig löftesrik klang - som om varje innehavare hade det absolut skarpaste perspektivet på allt och borde få löneförhöjning och livstidsanställning och alla sina förslag genomförda med acklamation? Smaka på det. Ingela Lindh och Per Kallstenius och Mikael Söderlund finns redan - vi väntade bara på det heltäckande begreppet för inkompetens på högsta nivå.

Vad behöver staden? Opera på Slussen?

Nu kommer också den internationella kritiken av ombyggnadsvansinnet kring Asplunds stadsbibliotek. Jag kan inte värdera undertecknarna av protesten i DN 18/3 eftersom de flesta är okända för mig. Men det står helt klart att en reträtt från de nuvarande positionerna är politikernas enda någorlunda hedersamma alternativ. Och det står helt klart att de tjänstemän som arbetat för vandaliseringen av stadsbiblioteket inte är trovärdiga. Alltså vill vi nog helst också att några andra än Ingela Lindh. Per Kallstenius och deras hejdukar förklarar om det går att bygga ett stort bibliotek eller ett operahus vid Slussen eller ej. Har någon utrett det - knappast - eller är det ett avvisande gripet ur luften för att förtvivlat försvara låsta positioner?

Stockholm och Sverige behöver ett nytt hus för opera och balett, närmare bestämt för Kungliga Operan & Baletten. (Inte någon ny institution för "experimentell" opera eller liknande, blandat med annan scenkonst, som hävdats från något håll; vem skulle betala bygga upp och betala för den?) Det främsta skälet är det nuvarande operahusets tekniska begränsningar och odemokratiska salong. (Det är samtidigt en historisk juvel, rik på atmosfär och tradition, och där skulle man naturligtvis - precis som i motsvarande i Köpenhamn - fortsätta att spela uppsättningar som passar där och i en takt som husets teknik klarar. Asplunds bibliotek skall ju inte heller bli museum för att man bygger ett nytt norr eller söder om innerstan.)

Slussen låter som en bra möjlighet för det nya operahus, som verksamheten och dess publik behöver och förtjänar. Det måste naturligtvis utredas nu. Varför inte en internationell tävling? Eller ligger de rätta lägena för både ett nytt stadsbibliotek och ett nytt opera- & danshus någon annanstans, utanför stadskärnan? I områden som då kommer att få både spetsarkitektur - detta löjliga ord - som sätter Stockholm på kartan - vilken kliché! - och ett publikt uppsving genom alla besökare och inte minst alla de andra verksamheter som kommer att komma igång runt de nya husen för att serva dem och deras publik. Men framför allt är det viktiga kulturella kärnverksamheter som skall ha adekvata hus.   

Vad behöver staden? Inte Delphinium.

Nu får dom ge sig, Mikael Söderlund, Ingela Lindh och de andra stadsbyggnadstalibanerna! Det är för sent att ta ett steg tillbaka vad gäller stadsbibliotekets tillbyggnad säger dom. Igår publicerades i SvD den senaste och tyngsta av en lång rad protester mot rivningen av stadsbibliotekets annex inklusive krav på att göra om tävlingen om biblioteksutbyggnad med sikte på en annan placering av ett nytt bibliotek. Bland undertecknarna en lång rad insiktsfulla experter - några har signerat en rad inlägg med samma syfte sedan minst ett år tillbaka. Och ingen annan har heller jublat över "det vinnande förslaget". Nu hävdar Söderlund och Lindh fräckt att protesterna kommer för sent. Vilken usel ursäkt för att klamra sig fast vid ett dåligt projekt! Både Söderlund och Lindh har utmärkt sig för en fundamentalism med målet spetsarkitektur-till-varje-pris för att sätta Stockholm "på kartan". Deras arrogans borde väcka en storm av protester som svepte bort dem från de uppdrag de sköter utan lyhördhet och med en så iögonfallande inkompetens.

PS I ett svar till protesterande "Horace Engdahl, Lars Nittve, m.fl. kulturpersonligheter" (vilket töntigt ord) skriver folkets fiender Lundén (Inga, stadsbibliotekarie) & Lindh att det skulle skada "Stockholms anseende" om det nuvarande förslaget inte genomfördes. Varför det? Hur? Vilket nys!

Vad behöver konsten PS

Frånsett allt annat som är bra med valet av Marie-Louise Ekman till Dramaten-chef är det förhoppningsvis också en signal om ett sunt paradigmskifte. Vi ska inte vara onödigt åldersfixerade men att utse någon som vid sitt tillträde kommer att vara 64 år "gammal" är ett brott med flera decenniers trend där alla över 50 i princip varit diskvalificerade för intressanta chefsjobb inom kultursektorn. Mycket bra. Om man vill att folk skall jobba till 67 eller kanske t.o.m. införa norsk pensionsålder - 70 - så vill naturligtvis samma människor se sig själva företrädda och speglade i ett levande kulturliv. Det är lika viktigt att få 50+ och 60+ att gå på teatern som att hitta en ung publik. Med ett yrkesliv från de sena tonåren till sjuttioårsåldern vill naturligtvis alla människor se sina jämnåriga så väl i riksdagen - där är snart ingen över 55 samtidigt som de yngsta ofta försvinner efter sin första period - som på scenen eller i bolagsstyrelser och ledande chefsbefattningar, inom kultur, politik eller näringsliv. En jämnare åldersfördelning är inte konstigare än en jämnare könsfördelning. Och det är ingen skam att erkänna att med ålder följer i bästa fall en viss vishet. Olika erfarenheter är viktiga att spegla men erfarenhet - klokt använd - ovärderlig. Att utse Marie-Louise Ekman är antagligen mycket klokt, att utse en 60+ kvinna är direkt modigt. 

Vad behöver konsten? - ny Dramatenchef

Igår hade SvD sitt scoop och berättade vem som - antagligen - blir ny chef för Dramatiska teatern. Styrelsen och dess rekryteringsgrupp har annars lyckats med att hålla de seriösa kandidaternas namn konfidentiella. Ett par interna sökande har frestats att "träda fram" - ett säkert sätt att inte skapa förtroende. Media har spekulerat i framstående personligheter som knappast skulle lämna mycket fördelaktiga, med dem själva närmast identiska positioner i kulturlivet för att slava för andra som institutionschef. I morgon torsdag får vi veta om SvD hade rätt.

Men vad är då en Dramatenchefs viktigaste uppgifter? En av dem är bestämt att bygga upp det lysande kollektiv av skådespelare, mer eller mindre fast knutna till huset, som alltid varit Dramatens främsta tillgång. Pace Olof Molander, Alf Sjöberg, Ingmar Bergman, Per Verner-Carlson - Dramaten har aldrig í första rummet varit de stora regissörernas eller de stora dramaturgiska projektens teater - hur viktiga de än är - utan skådespelarnas. Även under perioder då flera av dessa regititaner var verksamma samtidigt på Dramaten regisserades flertalet uppsättningar av förmågor som historien glömt, från goda hantverkare till "repetitionsvakter" (Keve Hjelms benämning), ofta hämtade ur ensemblen. Och även om klassikerna eller det nyskrivna aldrig saknats så har pjässidan nästan alltid dominerats av det konventionellt tidsbundna och det populära, åtminstone på Stora scenen. Det är inget konstigt, det måste ju komma publik. Ett slags höjdpunkt nåddes senast under Lars Löfgren då alla skådespelare av betydelse tycktes spela på Dramaten och repertoaren - man öppnade en rad nya småscener - i varje ögonblick erbjöd typ Markurells och en ny Frostensson, "alla" antika dramer och nyskrivet brittiskt eller tyskt liksom redan glömd underhållningsteater.

Men Dramatens kapital hos publiken bygger på skådespeleriet, där stora stjärnor och en ensemble av högsta kvalitet alltid varit lika viktiga. Och där många i publiken vill utveckla en åskådarrelation till de aktörer som de regelbundet ser och känner igen på scenen. Därför är en av teaterchefens viktigaste uppgifter att som mentor, konstnärlig förälder, pedagog och slavdrivare ta ansvar för nya skådespelare och odla deras förmågor på lång sikt genom att vid rätt tidpunkt ge dem rätt konstnärliga uppgifter. Dramaten ska experimentera men kan aldrig ha avantgarde som sin identitet. Dramaten måste få satsa djärvt och misslyckas samtidigt som den har samma folkbildande uppgift som idag Stockholms stadsteater så emfatiskt tar på sig genom att alltid hela tiden verka spela alla klassiker och moderna (nästan...)

Staffan Valdemar Holm är en mycket bra regissör, ibland redan en stor sådan, och hans period som teaterchef har präglats av intelligens. Den får inte ersättas av inställsamhet eller publikfrieri. Men Dramatens berättigande ligger i att på nivå med sina inbyggda och ofrånkomliga anspråk alltid spela fruktansvärt bra teater. Man ska ångra att man inte såg om föreställningen även när man redan förkastat pjäsen och glömt regissören. Om man minns skådespelarna minns man antagligen det väsentliga i uppsättningen och framför allt vet man att ens tid i salongen inte var bortkastad. Det här ska den nya chefen bygga upp, förvalta och bevara på ett sätt som gör att det bara piggar upp om medelåders manliga stjärnor "sviker" konsten för privatteatern eller filmen och migrerar - det har de alltid gjort. För det ska finnas så många andra fantastiska kolleger att skicka fram i elden. Och vem har sagt att teaterfolk inte är besvärliga? En teaterchef måste precis som en bra regissör älska skådespelare. Och sen må han/hon heta Marie-Louise Ekman eller vad styrelsen behagar.

Vad behöver konsten? - Stockholm New Music

Stockholm New Music-festivalen får sitt publika genombrott och läggs ned. Otroligt men sant. Eller är det en demonstration av Rikskonserter, m.fl. ansvariga institutioner för att visa makthavarna att man inte får något för ingenting? Att en festival för ny musik måste ha generösa ekonomiska garantier, en egen finansiell grund, för att leva och frodas i en tid då de stora institutionerna är så bantade och slimmade att det inte finns någon realism i synnergieffekter? Kanske är det den enda rimliga strategin i dagens kulturklimat. Sedan finns det naturligtvis alltid en talibankritik inom varje område, en sekt som tycker att t.ex. den nya musik som exponerats här inte är "den nya musiken". Men senast i år har Stockholm New Music visat en kombination av bredd och djup, av spjutspets och begriplighet, som måste till för att sätta in den nyskapande musiken i ett större sammanhang för publiken. Det är uppenbarligen varken konceptet eller publikintresset som det är fel på. Möjligen organisatörerna, absolut bidragsgivarna. Låt Stockholm New Music återuppstå!