Igår hade SvD sitt scoop och berättade vem som - antagligen - blir ny chef för Dramatiska teatern. Styrelsen och dess rekryteringsgrupp har annars lyckats med att hålla de seriösa kandidaternas namn konfidentiella. Ett par interna sökande har frestats att "träda fram" - ett säkert sätt att inte skapa förtroende. Media har spekulerat i framstående personligheter som knappast skulle lämna mycket fördelaktiga, med dem själva närmast identiska positioner i kulturlivet för att slava för andra som institutionschef. I morgon torsdag får vi veta om SvD hade rätt.
Men vad är då en Dramatenchefs viktigaste uppgifter? En av dem är bestämt att bygga upp det lysande kollektiv av skådespelare, mer eller mindre fast knutna till huset, som alltid varit Dramatens främsta tillgång. Pace Olof Molander, Alf Sjöberg, Ingmar Bergman, Per Verner-Carlson - Dramaten har aldrig í första rummet varit de stora regissörernas eller de stora dramaturgiska projektens teater - hur viktiga de än är - utan skådespelarnas. Även under perioder då flera av dessa regititaner var verksamma samtidigt på Dramaten regisserades flertalet uppsättningar av förmågor som historien glömt, från goda hantverkare till "repetitionsvakter" (Keve Hjelms benämning), ofta hämtade ur ensemblen. Och även om klassikerna eller det nyskrivna aldrig saknats så har pjässidan nästan alltid dominerats av det konventionellt tidsbundna och det populära, åtminstone på Stora scenen. Det är inget konstigt, det måste ju komma publik. Ett slags höjdpunkt nåddes senast under Lars Löfgren då alla skådespelare av betydelse tycktes spela på Dramaten och repertoaren - man öppnade en rad nya småscener - i varje ögonblick erbjöd typ Markurells och en ny Frostensson, "alla" antika dramer och nyskrivet brittiskt eller tyskt liksom redan glömd underhållningsteater.
Men Dramatens kapital hos publiken bygger på skådespeleriet, där stora stjärnor och en ensemble av högsta kvalitet alltid varit lika viktiga. Och där många i publiken vill utveckla en åskådarrelation till de aktörer som de regelbundet ser och känner igen på scenen. Därför är en av teaterchefens viktigaste uppgifter att som mentor, konstnärlig förälder, pedagog och slavdrivare ta ansvar för nya skådespelare och odla deras förmågor på lång sikt genom att vid rätt tidpunkt ge dem rätt konstnärliga uppgifter. Dramaten ska experimentera men kan aldrig ha avantgarde som sin identitet. Dramaten måste få satsa djärvt och misslyckas samtidigt som den har samma folkbildande uppgift som idag Stockholms stadsteater så emfatiskt tar på sig genom att alltid hela tiden verka spela alla klassiker och moderna (nästan...)
Staffan Valdemar Holm är en mycket bra regissör, ibland redan en stor sådan, och hans period som teaterchef har präglats av intelligens. Den får inte ersättas av inställsamhet eller publikfrieri. Men Dramatens berättigande ligger i att på nivå med sina inbyggda och ofrånkomliga anspråk alltid spela fruktansvärt bra teater. Man ska ångra att man inte såg om föreställningen även när man redan förkastat pjäsen och glömt regissören. Om man minns skådespelarna minns man antagligen det väsentliga i uppsättningen och framför allt vet man att ens tid i salongen inte var bortkastad. Det här ska den nya chefen bygga upp, förvalta och bevara på ett sätt som gör att det bara piggar upp om medelåders manliga stjärnor "sviker" konsten för privatteatern eller filmen och migrerar - det har de alltid gjort. För det ska finnas så många andra fantastiska kolleger att skicka fram i elden. Och vem har sagt att teaterfolk inte är besvärliga? En teaterchef måste precis som en bra regissör älska skådespelare. Och sen må han/hon heta Marie-Louise Ekman eller vad styrelsen behagar.
Comments