Ikväll talade översättaren och författaren Ulf Peter Hallberg om Hamlet i P1. Eller rättare sagt det var bara programledaren som påstod det. IPH pratade om Hamletmaskinen och Heiner Müller och om murens fall mitt under Müllers regiarbete med båda pjäserna för en kolossalföreställning på Deutsches Theater i det som snart inte längre var huvudstaden i DDR. För en tid sedan träffade jag några skådespelare som jag arbetat med för längesen och som började prata om vad man idag INTE spelar. Man spelar INTE Heiner Müller, Werner Schwab, Thomas Bernhard, knappast Jelinek heller, inte heller fransmannen Koltès, som alla var så heta under 1900-talets två sista decennier. Man PÅSTÅR att intresset för "tysk teater" är stort men von Meyenburg är inte på nivå med någon av de här föregångarna och postteatral teater är i Sverige mer än idé än ett faktum. En del av storheten med Müller, Bernhard, Schwab, Jelinek och Koltès är ju att de alla kunde utnyttja den traditionella teatern eller delar av den för att upprätta en ny kommunikation som förändrade de idéer som skulle förmedlas. De var i traditionen och utanför på samma gång, euforiskt bejakande teaterns värsta sidor och distanserat omkonstruerande dess möjligheter att säga något om världen. Sinsemellan extremt olika förenas de av att deras verk (nästan) aldrig får en att känna att experiment skulle förstöra det sensuella nöjet av att andra spelar för en.
Ibland saknar jag att regissera, framför allt arbetet med skådespelarna, ibland tror jag att jag gjorde sorti i rätt ögonblick efter just ett antal uppsättningar på scen och i radio av bl.a. Müller, Bernhard, Schwab, Pasolini och några till av samma magnitud. Det enda - nä, nu ljuger jag men det känns rätt att säga - som skulle locka mig tillbaka till ett så besvärligt jobb vore nog Müller, Bernhard, Genet, Pasolini, Schwab, Fassbinder... Rikt teatral teater bortom teatern men inte postpostteatral antiteater... Ibland längtar jag efter Aischylos, Euripides, Goethe, Mieczkiewicz, som jag också sysslade med. Men då undrar jag om jag inte bara skulle sätta mig på ett stol bredvid ett bord med en lampa på och börja läsa. Reducera har så många talat om men sällan vågat genomföra. Om jag för något år sedan vågade vara ensam inför publik med pianisten Thomas Schuback och en text om en gammal munks kärlekslängtan i 40 minuter borde det inte vara farligt att vara ensam med en bättre text i 90 minuter. "Ordets teater" låter hemskt men ordet låter alldeles utmärkt.
Comments