Bra i Helsingfors: Blecktrumman på Q-teatern

På barnoperakonferens i Helsingfors blir jag av en gammal vän, Helsingin sanomats teaterkritiker Kirsikka Moring, kidnappad från Nationaloperans balettkväll till Q-teatteris Blecktrumman. Hon frågar artigt i pausen om jag vill gå ut och äta. Nu har jag ju sett hur det är gjort och det kanske blir för mycket finska ? Nej, jag vill stanna och ångrar mig inte under de återstående timmarna. Tvärtom, jag rekommenderar Q-teaterns Blecktrumman till alla teaterintresserade - med eller utan finska - som kommer förbi Helsingfors. Det räcker med ett vagt minne av romanen - eller läs på i förväg - för att följa dramatiseringen. Och spelet är utomordentligt. Särskilt kul att se kvinnor göra genomtänkta och lidelsefulla gestaltningar av mansroller utan distanserande pekpinnar - i den mån "genusglasögonen" varit på under arbetet har de lämnats i logen när publiken släpptes in. Den kortväxta Outi Hauén gör en självlysande Oskar från litet barn till aldrig fullvuxen man. Och hans / hennes ärleksscener med styvmodern och andra kvinnor blir aldrig genanta eller penibla, men drastiska och rörande. Och hur Sanna-Kaisa Palo blixtsnabbt bytte mellan jordbunden kasjubisk urmoder i oöndligt många kjolar och cynisk cirkusclown i parodisk uniform, det bluffade publiken fullständigt de första varven. Tills man räknade på fingrarna och kom på att det inte fanns någon manlig aktör kvar...  För teaterbesökaren från Stockholm är det dessutom ovant att se teater som är så välspelad och samtidigt verkar helt samtida, modern. Teater som lämnat postmodernism, dekonstruktion och postteatralitet bakom sig. Det känns för att travestera min förra blogg progressivt men inte det minsta förlegat...