Favorit i repris: Bläckfisken

Nu har jag på DVD sett igenom fyra säsonger La piovra - Bläckfisken från italienska RAI - kanske den bästa serien i sitt slag någonsin. Rollbesättning, skådespeleri, miljöer, klippning, rytm, musik, hela berättandet, själva historien om en alltmer ensam polismans kamp mot maffian och dess förgreningar in i statens hjärta - allt kvalificerar den som enastående och ojämförlig tv-serie. Det är så bra gjort, så närmast olidligt spännande, att man snabbt förlåter de alltmer löst påhängda litet gammaldags romantiska kärleksscenerna. De fyra första säsongerna sträcker sig från seriens början till den regelrätta avrättningen av huvudpersonen, kommissarie Corrado Cattani. Jag hade svårt att minnas hur mycket jag hade sett tidigare. Alla personer var välkända men en del avsnitt hade bytt plats i minnet och tillräckligt mycket var nytt (eller bortträngt) för att helheten skulle bli närmast olidligt spännande. Man har en aning om hur det går men inte riktigt och blir hela tiden överraskad trots att man tycker sig känna alla personer och öden i historien.

Hursomhelst gör jag nu två för mig helt nya reflektioner. Det ena är att jag på femton, tjugo år blivit mycket känsligare för våld på film (eller scen för den delen). När jag var yngre kunde jag stålsätta mig med övertygelsen att det var "viktigt" att visa hur det gick till allrahelst när en ondskefull maktapparat offrar oskyldiga på ett bestialiskt sätt. Idag kan jag knappt titta på hur någon blir skjuten i en västernfilm eller deckare. Förr såg jag det nog som koreografi. Om jag förutser kommande våldsutövning blir jag som rena barnteaterpubliken - "nej nej gå inte in där, det är ett bakhålle - stopp dom kommer att döda dig - nej!!!"...   Det andra är att jag inte mindes den djupa känsla av sorg som fyller de senare delarna av Bläckfiskens fyra första säsonger. Inte bara den melankoli som utstrålar från Michele Placido / Cattani efter att hjälten mist sin f.d. hustru - skjuten på öppen gata av maffian när hon försökte skydda honom - och tonårsdottern, som går under efter att ha kidnappats och våldtagits.

Nej, alla viktiga gestalter i den här historien blir djupt tragiska. Den lilla - som det verkar självvalt - autistiska Greta Antinari är ett tidigt förebud. Sedan presenteras vi för Tano Carridi, affärsman och teknokrat, en gång den fattige begåvade pojke som bossarna låtit uppfostra till sin utsände i den nya globaliserade affärsvärld som de förstår att de måste mutera sig in i. Han kommer att i fortsättningen som skurk bli både utvecklingens och seriens tragiske antihjälte. Utstrålar sorg gör också Esther Rasi, den mycket unga och mycket bortskämda "pappas flicka" ur societeten, som tvingas gifta sig med Tano och tar sig uppgiften att förgöra honom för att hämnas att hennes far tagit livet av sig. Esthers och Tanos under omständigheterna paradoxala motvilliga dragning till varandra kulminerar i ett par ömhudade samlagsscener; ännu mer penibla eftersom de två fienderna tycks hitta fram till ett slags autentisk gemenskap, bara där, i några ögonblick, även om hennes blick genast avslöjar att hon inte släppt sitt mål ur sikte. Hämnaren Frolo, som under större delen av handlingen ligger förlamad på sjukhus medan Corrado nystar upp hans livs ohyggliga tragedi, förkroppsligar i Mario Adorfs tungt maskulina gestalt med extremt fysisk närvaro en sedan århundraden förtryckt och manipulerad underklass, som till slut reser sig som ett vilt djur när de forna herrarna sviker de vertikala banden i feodalsystemet. Och den gamle konservative maffiabossen Il puparo - Dockspelaren är en lika djupt tragisk gestalt, medvetet försvuren åt en undergångsdömd kultur och lika fruktansvärd när han börjar "tala" som när han låter ta livet av motståndare, även sin egen bror. Och "talar" gör han mot löfte att skonas på den enda punkt där han visat mänsklighet - han har uppfostrat Frolos försvunna dotter som sin egen och vill att hon ska få fortsätta leva i den tron. Domaren Silvia Conti - som efter att ha svurit att hämnas Corrado med visst motstånd skulle bli fortsättningens huvudfigur - är en högst intressant kvinnlig huvudroll i denna så manliga värld av poliser, jurister och mafiosi. Inte minst intressant är hennes relation med den intellektuelle maken, forskaren Davide. Deras äktenskap har redan gått i stå när han avrättas när på väg att använda sin ställning som senator för att avslöja en kriminell politikers samröre med den organiserade brottsligheten. Men hustrun domaren kommer aldrig att komma över att hon dessförinnan svek mannen när hon började älska Corrado och att de tillsammans inte kunde skydda honom.

Avsnitten i säsong fyra går rent färgmässigt alltmer i kyligt sorgset blått - man hade lärt sig att arbeta djärvare konstnärligt under seriens gång. Hur ofta händer det ? Brukar det inte vara tvärtom... Det är inte bara så att de samhällsproblem som skildras i Bläckfisken fortfarande är dödligt aktuella, kanske ännu mer än på 1980-talet. Det alltmer raffinerade bildspråket ger därutöver tillsammans med det alltmer nyanserade skådespeleriet den rafflande historien en klangbotten, en fördjupning, som gör La piovra till något av det bästa i sin genre. 

Comments

[Einar J]

Åh, den finns alltså på dvd nu! Jag är helt överens: i mitt minne finns det ingenting i TV-serieväg som går utanpå denna. Helt makalös!
Jag påminns mycket starkt om den på din beskrivning.

[Air Jordan]

History is a gallery of pictures in which there are few originals and many copies.