Vad behöver Akademien? En diktare

För en vecka sedan - lämpligt nog efter premiären på Gustav III, baletten om teatergrundaren och akademistiftaren - frågade en vän över vinglasen om jag verkligen tyckte att litteraturprofessorn Anders Olsson var ett absolut självklart val som Lars Forssells efterträdare i Svenska Akademien. Möjligen föranlett av att Horace Engdahl med gemål suttit snett framför oss på Operans första rad under kvällen. Jag måste erkänna att jag inte är så engagerad i valen till den illustra församlingen. Min vän fortsatte att säga att hon tyckte att man kunde ha ansträngt sig litet för att hitta en kvinna med samma förtjänster som Olsson. Vi bollade under en stund namn på kvinnliga litteraturforskare men insåg snabbt att vi som teaterfolk antagligen inte är tillräckligt insatta i branschen. Vi fortsatte att name-droppa kvinnliga diktare andra än Lugn och Frostensson men hejdade oss. Nej, trevliga Bodil Malmsten har inte den nivån - och då hade ändå hennes senaste pjäs ännu inte haft fiasko - och Ann-Marie Berglund är om än outgrundligt djup kanske för smal. Hm, glömde vi Eva Runefelt? (Ni ser hur magra våra referensramar är.) Idag en vecka senare tänker jag inte kvinna eller man utan stor dikt och undrar förstås varför den självfallne efterträdaren till poeten Forssell inte var Tobias Berggren ? Självklart en stor diktare i nutiden. (Inget ont om professor Olsson - dom tävlar knappast i samma gren.) Kanske för besvärlig och pratar för mycket - inte vet jag, P1 Kultur har nästan inga fester längre - och kanske inte den mest välorganiserade för Akademins dagliga intellektuella slit. Men såna lufsar har väl ständiga sekreterare fått hålla ordning på förr kring bordet ? Till bokhandeln för att köpa Intifada ! Det känns i luften när något stort är på gång.