"Rädda Italien från italienarna" är rubriken på en fyndig artikel i fredagens DN av Erik Tängerstad (en historielärare på Gotland) om ett Italien inför val där Berlusconi kan göra comeback. Inte minst är det smart att påminna den historielöse läsaren om att det antika Italien är en ung och rätt omogen stat. I P1 Morgon frågade sig en svenskitalienare i morse om hans hemland fortfarande är en demokrati : Berlusconi kan bli Italiens Putin - en kriminell politikers TV-kanaler är gemene mans dominerande nyhetsförmedling. Tängstrand avslutar med en reflektion över italienarnas förmodade men antagligen välgrundade misstro mot staten och dess institutioner och mot det parlamentariska systemet. "Det är inte det italienska folket, utan snarare frånvaron av ett sammanhållet italienskt folk som bereder väg för en ny Berlusconi. I ett land där människorna inte identifierar sig själva som ett folk har folkstyret problem" avslutar Tängstrand. Intressant ordval.
När vi diskuterade politik under våra grupprojekt i slutet av 70-, början av 80-talet, brukade vi svenskar (Teater 9 alltså) framhäva för våra italienska och argentinska vänner (Comuna Baires från Milano/Buenos Aires) att de annars föga nationella svenskarna absolut identifierade sig med staten och dess institutioner, dvs. välfärdssamhällets garanter, åtminstone i stora delar av medel- och arbetarklassen. Detta oavsett att vi själva och vår generation inom kulturlivet tidvis så starkt kritiserade samma stat och dess institutioner. Men överheten var mindre hotfull än kapitalet om man såg till sociala orättvisor, miljöförstöring, kärnkrafthot och vilka andra frågor som nu upptog oss. Argentinare som flytt tillbaka till förfädernas Italien eller de unga polska teatergrupper, som vi också jobbade med under en tid då ingen väntade sig att Sovjet och järnridån skulle falla, hade självklart en annan syn på staten. Långt senare rockade Mona Sahlin till det med att det var häftigt att betala skatt, något som bl.a. italienare i hög grad försöker undvika trots eller på grund av att de ska föda en byråkrati som man i tråkiga Norden aldrig varit i närheten av.
Italienarnas problem är enligt Tängstrand att de inte ser sig som ett folk. Han vågar skriva så utan att rädas att bli sedd som värsta rasisten. Efter postmodernism och mångfaldsår måste man väl annars vara America Vera Zavala för att våga diskutera om svenskarna "identifierar sig själva som ett folk" eller inte. Eller ? (Det är en brist att jag ännu inte kommit iväg på Etnoporr på Tribunalen, där AVZ tydligen vågar ta i värre än en sverigedemokrat fast s.a.s. från andra hållet om invandringspolitik och mångfaldsbegrepp.) På DN:s ledarsida samma dag önskar man Italien en Thatcher. Hm. Vad önskar dom oss ?
Tängerstad heter artikelförfattaren. (Det är inte första gången personer byter namn på denhär bloggen, men det må vara hänt, inom vissa gränser förstås.) Han undervisar enligt DN _vid_ högskolan på Gotland (som för övrigt bedriver så gott som all undervisning via internet!) och jag råkar veta att denne Tängerstad därtill bor i (spanska? baskiska?) San Sebastian, vilket kanhända fördjupat insikterna i och betydelsen av begreppet "folk".
Sen har Italiens kris något komplexare orsaker än bara (den hypotetiska) frånvaron av ett italienskt folk. Tror jag alltså. Utan att på något sätt stödja DN:s ledarsidas fylleförenklade analys och slutsats. De glömmer f.ö. att Thatcher drevs av ideologi, inte av omsorg om ekonomin (som hon från början inte begrep ett jota av). Vore DN:s ledarsida konsekvent med sin egen analys skulle de skriva: "Var är Italiens Göran Persson?"
Posted by: Olov | April 17, 2008 at 09:59 PM